---

”Mamma, jag drar till skolan nu!” skrek jag, och de ekade mellan väggarna i den relativ nya lägenheten.

Hennes sovrumdörr öppnades, och ut kom en dödstrött mamma i morgonrock. Hon gäspade stort och gick fram till mej, gav mej en lös kram.

”Hejdå Älskling.” Jag skrattade tyst för mej själv åt henne, fast i själva verket var de inte kul, att hon jobbade så mycket att hon inte visste vilken planet hon bodde på knappt, men man har väll vant sig antar jag.

Rummet intill öppnades och ut kom ännu en trött filur.

”Hejdå Molly!” sa jag medans jag satte mej ner på huk för att kunna ge min lillasyster en kram.

”Hejdå Gabbi!” svarade hon och kramade om mej hårt.

Jag slängde väskan över axeln och gick ut i trapphuset. Tryckte på knappen till hissen. De plingande ljudet som hördes när hissdörrarna öppnades ekade i de mörka, tomma trapphuset.

Jag steg in i hissen och tryckte på ettan. Den lös röd när jag tryckte och dörrarna stängdes om mej.  De kändes som att de gick ett år innan dörrarna öppnades, kan bero på klaustrofobin, men hellre åka hissen än att springa alla dom trapporna. Aldrig. Fast nu tyckte jag ju inte de var så farligt, värre om hissen skulle fastna.

Jag öppnade den tunga portdörren och gick ut. De kändes direkt att vintern började närma sig och jag drog upp dragkedjan så långt de gick, och la ner händerna i jackfickorna.

 

Mina fötter var stela och kalla när jag gick av bussen, och jag rörde på dom så mycket som möjligt för att få igång cirkulationen i fötterna igen.

De välbekanta klicket hördes när jag låste upp mitt skåp. Jag slängde in min jacka och min väska, och slängde en blick på schemat. Vi skulle börja med engelska, så jag tog fram mina engelska böcker och låste skåpet. När jag stängt igen skåpet så såg jag Jasmine och Madison komma gåendes i hallen.

Dom fick syn på mej och log stort, sedan började dom småspringa. När dom kom fram till mej slängde dom sej om halsen på mej och kramade mej hårt.

”Madi, Jas, varför sånt ståhej? Vi sågs senast igår” skrattade jag.

”Vi har saknat dej!” svarade Madison, som om de var de mest självklara i hela världen.

Jag vet inte riktigt hur vi lyckades men på något sätt så tappade vi balansen och landade i en hög på golvet. Vi skrattade högt tillsammans.

Ända tills ”Dom” gick förbi och kollade föraktfullt på oss, nej, på mej.

”Hon” och hennes plast gäng log tillgjort mot Jasmine och Madison, men när hon gick förbi mej gick hon i mej så jag tappade balansen och ramlade ner på de kalla sten golvet.

Hon vände sej om ”Upps!” sa hon, slängde bak håret och vände på klacken, medans hennes följeslagare gick fnissandes efter.

”Bry dej inte om henne, hon känner sig antagligen hotad av dej, eller nått!” sa Jas och försökte muntra upp mej, eftersom att hon försökte le mot mej, och jag kunde inte undgå att le tillbaka. Eller försöka i alla fall.

 

 

”Okej, Glöm nu inte eran uppsatts till tisdag!” Med de orden så slutade vi för dagen. De var den längst på hela veckan, och vilket också betydde att imon är det fredag.

Jag började packa ihop mina saker när Ms. Clarke sa något till mej.

”Förlåt vad sa du?” svarade jag på de hon nu hade sagt.

”Jo, jag frågade om jag kunde få prata med dej?” svarade hon och drog upp glasögonen som åkt ner på näsan med hjälp av pekfingret.

”Jo, visst!” sa jag försiktigt, och tog några små, lätta steg fram mot katedern.

Hon satte sig på kanten av bordet och tittade upp på mig från ett papper, vilket visade sig vara mitt senaste prov.

”Jo, de jag ville prata om var… att jag tycker du är väldigt tystlåten, dina prov, och uppsatser är fenomenala, men om man vill ha bra betyg, vilket du verkligen skulle kunna få, då du har så lätt för dej, så skulle jag behöva att du var lite mer med på lektionerna. Aktiv? Om du förstår vad jag menar?”

”Jodå.. jag förstår. Men ehm, ja, de ska jag väll kunna…” sa jag försiktigt. Hon nickade mot mej, och sedan gick jag ut från klassrummet.

Allting hade blivit upp och ner sen pappa dog. Innan de hade allt varit perfekt, men jag hade tagit allt för givet. Jag var alltid tjejen som var mest högljudd, och alltid ville synas, nu var jag bara, luft, mitt självförtroende hade gått i botten, och allt kändes meningslöst.

---

Okey, here we go, första kapitlet. Åsikter? :)