De hade gått flera dagar sen ”dejten” kanske, till och med en vecka. Det var det enda jag hade tänkt på. De enda som hade fått mig att le. De enda som fått mig att vela fortsätta kämpa.

Jag steg ut i kylan och drog jackan tätar om min kropp för att försöka hålla kylan ute. Det var i slutet av november nu, och bara några veckor kvar av skolan. Vilket också betydde, extra mycket plugg. Fast det gjorde inte mig så mycket egentligen, jag hade aldrig haft mycket i mot skolan.

Eftersom jag hade gått så kunde jag nu skymta en stor byggnad, byggd i rött tegel. Vilket var, min skola.

Väll vid skåpet så tog jag fram böckerna som jag skulle behöva inför nästa lektion, vilket var Matte och Engelska. Jag försökte samtidigt som jag tog mig till lektionen förbli osedd, den senaste veckan hade bara blivit värre. Jasmine och Maddison låtsades inte om mig. Eller jo, om dom ville något. Dom hade mest hängt runt de så kallade ”populära” tjejerna. De gjorde mig inte jättemycket egentligen, eller visst klart man inte tycker om att vara ensam.

Jag började gå uppför trappan som ledde upp till engelskaklassrummen. När man kommit uppför trapporna löd bara en lång, tråkig korridor, med några ynka fönster. Vilket gjorde det väldigt mörkt, och man kände sig instängd, men om man hade gått här så länge som jag gjort nu, så har man vant sig vid det.

När jag kom fram till den röda dörren som skiljde klassrummet från resten av korridorren så sträckte någon av tjejerna som satt på golvet ut ett av sina ben, vilket gjorde att jag ramlade över det och mina böcker flög överallt runt om mig.

”Åh förlåt, men du får faktiskt se upp vart du går!” sa tjejen snäsigt, och dom som sett det skrattade åt de som precis hade hänt, eller kanske inte det som hade hänt, mer åt mig. Egentligen ville jag bara börja gråta, men jag visste att de inte skulle lösa nånting. De skulle antagligen bara bli värre. Det var bara att stå ut. Det var bara vårterminen kvar. Jag klarar detta. En välbekant röst hördes bortifrån andra änden av korridorren, och vi ställde oss automatiskt i ett led bakom dörren.

Historialektionen var äntligen slut, precis som denna dagen. Jag småsprang bort till skåpet för att slippa utstå ännu mera dryga kommentarer. Jag fattar inte hur de kunde bli såhär. Jag gick bokstavligt talat från botten till toppen.

Jag klev in genom dörren till lägenheten och la märke till tystnaden. När jag kom in köket förstod jag varför. ”Hej gumman. Jag är ledsen men jag var tvungen att fixa en grej.. på jobbet. Din lillasyster är hos Markus. Puss och kram – Mamma” Jag var trött på dessa lappar, jag vet inte hur många gånger detta har hänt. Jag var trött på att mamma aldrig fanns där, jag var trött på skolan. Jag var trött på allt.

Jag bestämde mig för att gå ut, så jag gick ut i hallen och snörade på mig mina skor igen, och tog jackan i handen, och gick ut.

Jag drog med handen i det fuktiga gräset, och tittade upp mot himmelen, den som i morse hade varit blå, hade nu blivit täckt av mörka moln. Regndroppar började sakta falla, och det kittlades när en landade på min näsa. Men jag tänker inte gå. Det spelar ingen roll vad som händer.

Lamporna från ett tåg syntes och det närmade sig snabbt. Mitt hår fläktade åt alla håll när det åkte förbi på rälsen bara någon meter ifrån mig. Jag kollade fascinerat efter det när de försvann  längre och längre bort från mig.

Det hade nu börjat regna, och jag var dyngsur. Men nu var jag redan blöt så de spelade ingen roll om jag stannade en liten stund till. Det här var stället där jag verkligen kunde tänka. Hur konstigt de en lät, bort från allt, bort från civilisationen.

Steg hördes och dom närmade sig mig, men jag brydde mig inte om att vända mig om för att se vem det var. De var säkert ännu än främling som inte brydde sig ett dugg om varför jag satt här. Men så var det inte.

”Gabriella?!” rösten fick mig att rycka till, det var inte den jag hade väntat mig som skulle stå där med ett paraply i handen. När jag vred huvudet bakåt så såg jag det välbekanta ansiktet. Det var Zayn. Den om någon som jag skulle kunna tänka mig att prata med.

Han gick sakta fram mot mig, och jag vred tillbaka huvudet och stirrade på järnvägen. Vi hade fortsatt prata och setts efter den dagen vi sågs i cafeet. Han hade blivit som en bror för mig. Jag hade berättat allt för honom, eller nästan allt. Jag hade aldrig berättat varför vi flyttat till England, alltså aldrig berättat om min pappa. Konstigt nog, så hade  han aldrig frågat heller.

Han satte sig ner jämte mig i det nu dyngsura gräset, och jag drog upp knäna och la armarna om dom då jag började frysa på grund av de kalla vattnet som föll över mig.

Hans blick var riktad mot mig, ville antagligen ha en förklaring. Jag visste hur han var. Han tänkte inte gå förens han fick en.

”Varför sitter du här ensam, i regnet?” han bröt tystnaden, orkade väll antagligen inte vänta på att jag skulle börja förklara.

”Jag tänker..” sa jag tyst. Utan förvarning så la han armarna om mig och kramade om mig. Utan att säga nånting. Då brast det för mig. Jag kunde inte hålla tårarna inne längre. All smärta från de senaste veckorna. Ingen sa något.

”Förlåt, jag förstör dina kläder..” sa jag efter en stund för att försöka förbättra stämningen. Han log snabbt mot mig innan han svarade.

”De är okej, oroa dig inte över det. De jag oroar mig över är varför du sitter här, ensam” han tänkte verkligen inte släppa det här. Jag var inte van vid att ha någon som verkligen brydde sig runt mig. De kändes skönt. Jag visste att han verkligen fanns där för mig dag och natt. Och jag började berätta om min dag i skolan, lappen från mamma, mina känslor. Och hela tiden satt han där och lyssnade, och brydde sig. Det var allt jag velat ha. De var allt jag behövde. 

Kapitel 10. Kanske lite annorlunda. Men ÅSIKTER? :)