Jag plockade upp ännu en kaffekopp och placerade den på den redan fulla brickan. Jag bar upp den på min arm och blåste irriterat bort ett hårstrå som envisades med att lägga sig framför mina ögon.
”Jävla hår” svor jag tyst och satte ner brickan för att kunna knyta om bandanan som höll uppe mitt lila hår. Jag passade på att rätta till mitt förkläde innan jag ännu en gång bar upp brickan och började gå emot köket för att kunna lämna av all disk. Klantig som jag är så lyckades jag lägga fällerben för mig själv och snart så låg jag på golvet, omringad av krossade koppar, och svor tyst för mig själv.
”Shit, är du okej?” hörde jag en orolig röst säga och jag öppnade sakta ögonen medan jag nickade.
”Inget brutet” sa jag och gjorde ett försök till att sätta mig upp- En otrolig smärta sköts upp igenom min arm och snart låg jag på golvet igen.
”Tror jag inte i alla fall” la jag snabbt till och kisade upp emot killen som stod lutad över mig.
”Här, jag hjälper dig upp” sa han och erbjöd mig hans hand som hjälp upp. Jag la min hand i hans och han drog upp mig på fötterna igen.
”Wow, där. Hur mår du?” frågade han oroligt och jag ryckte på axlarna,
”Mitt huvud bultar” sa jag och han ledde mig snabbt till ett utav de många borden. Han drog ut en stol för mig att sätta mig på och det gjorde jag.
”Jag är Zayn” presenterade han sig och jag log emot honom.
”Jag vet vem du är” sa jag och blinkade.
”Men jag är Gabriella” svarade jag och han log.
”Amerikanare hör jag” han hade en smått retsam ton på rösten och jag lipade emot honom.
”Så du vet vem jag är alltså?” log han.
”Japp, jag menar. Vem vet inte?” svarade jag som om det var självklart.
”Inget fan?” frågade han och jag skakade på huvudet,
”Nope, sorry” sa jag och han skrattade.

”Tack Madison” sa jag och gav det ihop vikta förklädet till henne. Hon hade sagt åt mig att hon kunde ta över så att jag kunde gå hem och vila mig.
”Ingen fara, gå nu” manade hon och jag gjorde som hon sa. Lyckligtvis så var vägen hem till mig inte för lång så jag behövde inte genomlida den hemska huvudvärken för länge.
Dock så var den lång nog för mig att kunna fundera närmare på Zayn. Till skillnad från alla andra så hade jag inte känt mig varken blyg eller rädd för att han skulle döma mig. Jag hade känt mig som den Gabriella jag varit förut och jag älskade det. Men det skrämde mig, mycket, att någon jag inte ens kände kunde locka fram det hos mig. Jag visste inte riktigt hur jag skulle reagera så jag flydde. Jag hade nästan direkt lämnat honom och flytt in i mitt lilla skal. Patetiskt, jag vet.
Han hade dock lämnat sitt nummer till mig, så jag antar att jag inte ”skrämt” bort honom.

Telefonen hånade mig där den låg framför mig på sängen, den liksom kallade på mig och bad mig att höra av mig till Zayn, fast den visste att jag inte vågade. Den visste att jag var för feg, och för rädd, för att göra något utöver det vanliga. Jävla självkänsla. Jävla ej existerande självkänsla.
Jag tog ett djupt andetag och slängde mig fram till telefonen för att klicka på skicka. Meddelandet hade skrivits för timmar sedan men inte förens nu hade jag funnit modet för att skicka det. Och nu var det försent för att ångra sig. Jag kollade ner på meddelandet och suckade. Komplicerade skit.

Till Zayn;
”Hej Zayn, det är Gabriella. Från cafeet, tänkte det skulle vara relativt smart om du fick mitt nummer också! ;)”

Snart vibrerade min telefon till och jag satte andan i halsen medan jag klickade fram meddelandet.

Från Zayn;
”Hej där Gabriella, jo. Det underlättar om jag någonsin skulle vilja få tag på dig ;)”

Jag garvade åt honom och kände lättnaden sprida sig inom mig. Vad hade jag att vara orolig över?

Till Zayn;
”Såpass, vad har du för dig då?”

Från Zayn;
”Hänger med några vänner, du själv?”

Till Zayn;
”Precis samma som varje dag. Inte ett skit”

Konversationen avslutades snart utav att min mamma ropade på mig ifrån köket.
Suckandes slängde jag telefonen på sängen och började gå ner, för den knarriga trappan, med tunga och motvilliga steg.
”Gabriella kom ner hit nu” ropade mamma precis när min fot landat på golvet under trappan.
”Jag är nere” ropade jag tillbaka och svängde in i köket där mina steg tog ett abrupt stopp.
”Hello there Gabriella” hälsade Markus och log, fan.

---