Tunnlar, ännu mera tunnlar. Jag försökte hitta ut ur tunneln. Jag drog händerna längs väggarna så jag inte skulle gå in i något. Men de verkade aldrig ta slut. Fast jag fortsatte framåt i alla fall. De konstiga var, att jag inte hade en aning om hur jag hamnade här.

När jag kommit lite längre fram så delades tunneln i två tunnlar. Paniken började rusa genom kroppen, och jag kände mig gråtfärdig. Precis när jag hade tänkt ge upp, sätta mig ner och bara stanna, så hördes en röst från ena tunneln. En välbekant röst, som jag inte hade hört på ett år.

Tårar började rinna längs med mina kinder och jag började springa i den riktningen som rösten kom ifrån. De var pappas röst. Jag sprang, så fort jag kunde. Jag kunde skymta något, eller någon lite längre fram, så jag stannade upp, och började gå. Även att de var jättemörkt, så kunde jag se att de var min pappa. Jag började springa mot honom. Men då skymtade jag nått annat, som också rörde sig snabbt framåt. Ett högt ljud hördes, och jag insåg att min pappa hade blivit skjuten.

Mannen, eller vem de nu var, riktade pistolen mot mig, och skulle precis skjuta.

Jag vaknade med ett ryck, som gjorde att jag nästan ramlat ner på golvet. Jag var kallsvettig, och rädslan började sakta försvinna när jag insåg att allt var en dröm.  Jag satte mig upp i mörkret, då jag var helt klarvaken.

De var inte första gången jag drömde såhär. Jag var van vid det nu. Men man kunde ändå inte undgå rädslan som spreds i kroppen. Hur försvarlös man kände sig.

Jag kollade på siffrorna som lös upp min telefon efter att jag hade tryckt på knappen. 00.00. En lustig känsla spreds inom mig, men jag försökte att ignorera den. Istället så bestämde jag mig för att gå ut i köket och ta något att dricka.

Jag tog ut ett glas från skåpet, och satte på vattenkranen. Jag var så tyst som möjligt för att jag inte skulle väcka någon. Jag klunkade snabbt i mig vattnet och var på väg in på mitt rum igen, när jag hörde ytterdörren öppnas. Jag stannade upp, och hörde Markus röst. ”Perfekt”.

Han stängde ytterdörren, och kollade sig om i rummet, antagligen efter om någon var där. Sedan gick han snabbt in i sovrummet där min mamma befann sig. Och de va inte förens då jag kunde röra på mig igen.

Jag försökte tänka att de inte var något speciellt, bara ett telefonsamtal, inget mer. Fast de kändes svårt, de kändes ändå som om något var fel.

Jag la mig ner i sängen igen, och kände hur tröttheten började komma tillbaka, så jag slöt ögonen och somnade.

Jag vaknade timmar senare av att alarmet ringde, och jag ville bara slänga in telefonen i väggen, och ligga kvar och sova, men de kunde jag såklart inte. Så jag stängde av oljudet och gick motvilligt upp. Jag drog på mig ett par mjukisbyxor så länge och gick ut till köket för att äta frukost.

”Älskling, förlåt, men kan du ta och hämta Molly efter dagis? Jag vet att du har jobb efter skolan, men jag hinner verkligen inte, måste jobba.  Jag älskar dig. /Mamma”

Jag kände mig arg, över att mamma aldrig fanns där. De blev såhär hela förra veckan. Molly behövde sin mamma. Jag knycklade ihop lappen och slängde den.

Jag smällde igen skåpet efter att jag hade tagit ut mina böcker för engelska och matte, och gick mot klassrummet där engelskan var.

Den runda, korta tanten med glasögon, som vi kallade Ms. Clarke, gick runt och samlade in uppsatserna som skulle vara klara idag, sedan fick vi gå. Engelskan hade gått segt som vanligt, men genomförd. Nu mot matten, vilket var, ännu värre.

Jag tog en fralla och satte ner den på brickan, sedan en dricka, och gick mot skolcafeeterians kassa. Sedan letade jag upp var Jasmine, och Madison satt. När jag fick syn på var dom satt, så såg jag genast att platserna runt bordet var upptagna. Jasmine fick syn på mig, och ryckte lite lätt på axlarna, försökte se ledsen ut, vilket jag visste att hon inte menade, så de var bara att leta reda på en ny plats. Vilket var ganska svårt.

När skolan äntligen hade slutat för dagen så gick jag mot mitt skåp för att snabbt ta mina grejer, så jag slapp prata med någon. Jag sprang nästan ut.

När jag kom till dagiset så satt Molly och väntade, med alla ytterkläder på sig. Hon log när hon fick syn på mig, vilket värmde. De bästa på hela dagen så gott som. Jag kramade om henne när jag gick in innanför dörren, och vi gick mot cafeet där jag skulle jobba.

När jag äntligen var hemma så hade Molly så gott som somnat i min famn och jag lade henne i hennes säng.

De här var bara en sån dag man inte ville leva, allt kändes så fel. Jag gick in på mitt rum. Jag fick syn på kniven som låg på skrivbordet. Jag tog den och satte mig i sängen. Jag drog upp armen på tröjan och drog ett finger över de gamla ärren.

Jag kände smärtan sprida sig från armen. De var ingen obehaglig smärta, de var en skön smärta. De fick allt att försvinna, man behövde inte tänka på något annat, de var bara smärtan som fanns där.  De var bara nu som gällde. 

Här är det, förlåt för väntan. Åsikter? Detta blev kanske lite speciellt kapitel.. men aa. Komenteraaa? :)

         

---

 

 

Jag tryckte på den gröna luren som syntes på min skärm, för att svara på samtalet från min brorsa.

”Heej!” sa han på svenska, och hans fru, Louise skrattade i bakrunden på grund av hans dåliga försök att snacka svenska.

”Hello!” svarade jag skrattandes, och han mumlade nånting.

”Så, hur är det i England?”

”Kallt, hur är Sverige?”

”Kallare..” skrattade han. Louise syntes i kameran och jag log mot henne. Även att hon var drygt 10 år äldre än mej så kom vi jättebra överens, och vi hade jättekul när vi träffades.

”Hej sweetie!” sa hon, och vinkade ännu en gång i kameran, och jag vinkade tillbaka.

Mamma knackade på dörren intill mitt rum, fast hon kom ändå in i rummet innan jag hann svara.

”Varför knackar du för?” frågade jag mamma roat.

”Lite respekt får man ju ha.” Nate, alltså, min bror skrattade åt hennes komentar.

”Så när ni nu båda ändå är här så..!” började Nate innan mamma hann avbryta honom.

”Men Hej älskling, varför får inte jag vara med och prata?” hon satte sig ner i soffan jämte mej och fortsatte med att snacka om hur dissad hon kände sig när jag inte hade sagt till henne att jag snackat med Nate.

”Mamma ta det lugnt! Han försöker faktiskt berätta något!” Jag fick tillslut mamma att bli tyst så han kunde berätta klart.

”Så, vi hade tänkt komma upp till London vid jul, om de går bra?”

”jo, självklart, åh, de kommer bli så kul. Att äntligen få se er båda igen, de va så länge sen. Åhh!”

”Bra. Men vi får höras senare om när vi ska komma och det!”

Jag la märke till klockan i hörnet av datorn, 12.00.

”Mamma, när börjar du jobba?”

”Shit, jag kommer bli sen.” skrek hon, och slängde sig nästan mot dörren, men innan hon gick ut så gjorde hon en slängkyss mot kameran.

”Hejdå älskling, de finns lite pengar på bordet så du och Molly kan fixa något att äta. Hejdå, Puss!” Sedan försvann hon ut genom min dörr, och jag kunde höra ytterdörren smälla igen efter henne.

Jag vände återigen blicken mot datorn för att fortsätta samtalet.

”Är hon alltid sån där?”

”Mhm, för de mesta, hon jobbar jämt.” Jag kände att tårarna brände innanför ögonlocken, och jag ville inte att min bror skulle se mej gråta, eller inte just nu. Om jag skulle börja gråta nu, så skulle jag aldrig kunna hindra de, och jag skulle vara tvungen att gå och hämta Molly hos en kompis om en timme.

Jag bestämde mej för att avsluta samtalet, så jag sa hejdå och lade på.

Jag gick snabbt in på twitter för att scrolla igenom händelserna från dom 20 personerna som jag följde. Inget speciellt. Jag la sedan ihop datorn och la den på skrivbordet.

Jag bestämde mej för att börja gå, eller jag skulle hämta Molly så jag började göra mej i ordning. Innan jag gick ut så tog jag pengarna som mamma hade lagt på bordet och la dom sedan i en av fickorna på min jacka.

Jag gick ut genom dörren och tog upp nyckeln för att låsa, och gick sedan bort mot hissen.

När jag väl kom ut så insåg jag hur kallt de va och drog jackan tightare om mina axlar, och drog på mej ett par vantar.

Jag tryckte på ringklockan till de röda tegelhuset, och väntade på att någon skulle öppna. De hördes fotsteg innanför dörren, sedan smälldes den upp.

En kvinna med långt blont hår var det som öppnade, hon förstod att jag skulle hämta Molly och ropade därför på henne. De dröjde inte länge förens min lillasyster kom springandes i hallen.

Vi stod utanför dörren till en pizzeria och jag kände i fickan efter pengarna innan vi gick in. När vi kom in så slogs jag av värmen och doften, och Molly drog till sig sin hand för att springa och sätta sig vid ett bord där det stod soffor runt och jag log mot henne.

När vi hade tryckt i oss hela pizzan så var jag proppmätt och orkade knappt ställa mej upp, men Molly så gott som tvingade mej, då hon hade så mycket energi så hon hoppade nästan i soffan.

Jag tog hennes hand och vi gick ut i kylan igen.

”De är kallt!” klagade Molly när vi kommit ut. Jag drog ner den rosa mössan hon hade på huvudet så att den nästan täckte hennes ögon, och så knäppte jag hennes jacka, och vi började gå igen.

När jag hade låst upp dörren intill lägenheten så sprang hon in med skorna och allt och la sig i soffan, och när jag kom in i rummet, kanske 5 minuter senare, så hade hon redan somnat.  Jag kollade på klockan och såg att den redan hade blivit 7. Jag började klä av henne, men försiktigt så att hon inte skulle vakna. Sedan gick jag ut i hallen och la alla hennes ytterkläder i en stor hög då jag inte orkade hänga upp det.

Jag gick in till vardagsrummet och satte mej jämte henne i soffan och tryckte sedan på tv:n. 

Kapitel 4, Wiho! 

Vad tycks? lite åsikter nurrå? :) 

”Mamma, jag drar till skolan nu!” skrek jag, och de ekade mellan väggarna i den relativ nya lägenheten.

Hennes sovrumdörr öppnades, och ut kom en dödstrött mamma i morgonrock. Hon gäspade stort och gick fram till mej, gav mej en lös kram.

”Hejdå Älskling.” Jag skrattade tyst för mej själv åt henne, fast i själva verket var de inte kul, att hon jobbade så mycket att hon inte visste vilken planet hon bodde på knappt, men man har väll vant sig antar jag.

Rummet intill öppnades och ut kom ännu en trött filur.

”Hejdå Molly!” sa jag medans jag satte mej ner på huk för att kunna ge min lillasyster en kram.

”Hejdå Gabbi!” svarade hon och kramade om mej hårt.

Jag slängde väskan över axeln och gick ut i trapphuset. Tryckte på knappen till hissen. De plingande ljudet som hördes när hissdörrarna öppnades ekade i de mörka, tomma trapphuset.

Jag steg in i hissen och tryckte på ettan. Den lös röd när jag tryckte och dörrarna stängdes om mej.  De kändes som att de gick ett år innan dörrarna öppnades, kan bero på klaustrofobin, men hellre åka hissen än att springa alla dom trapporna. Aldrig. Fast nu tyckte jag ju inte de var så farligt, värre om hissen skulle fastna.

Jag öppnade den tunga portdörren och gick ut. De kändes direkt att vintern började närma sig och jag drog upp dragkedjan så långt de gick, och la ner händerna i jackfickorna.

Mina fötter var stela och kalla när jag gick av bussen, och jag rörde på dom så mycket som möjligt för att få igång cirkulationen i fötterna igen.

De välbekanta klicket hördes när jag låste upp mitt skåp. Jag slängde in min jacka och min väska, och slängde en blick på schemat. Vi skulle börja med engelska, så jag tog fram mina engelska böcker och låste skåpet. När jag stängt igen skåpet så såg jag Jasmine och Madison komma gåendes i hallen.

Dom fick syn på mej och log stort, sedan började dom småspringa. När dom kom fram till mej slängde dom sej om halsen på mej och kramade mej hårt.

”Madi, Jas, varför sånt ståhej? Vi sågs senast igår” skrattade jag.

”Vi har saknat dej!” svarade Madison, som om de var de mest självklara i hela världen.

Jag vet inte riktigt hur vi lyckades men på något sätt så tappade vi balansen och landade i en hög på golvet. Vi skrattade högt tillsammans.

Ända tills ”Dom” gick förbi och kollade föraktfullt på oss, nej, på mej.

”Hon” och hennes plast gäng log tillgjort mot Jasmine och Madison, men när hon gick förbi mej gick hon i mej så jag tappade balansen och ramlade ner på de kalla sten golvet.

Hon vände sej om ”Upps!” sa hon, slängde bak håret och vände på klacken, medans hennes följeslagare gick fnissandes efter.

”Bry dej inte om henne, hon känner sig antagligen hotad av dej, eller nått!” sa Jas och försökte muntra upp mej, eftersom att hon försökte le mot mej, och jag kunde inte undgå att le tillbaka. Eller försöka i alla fall.

”Okej, Glöm nu inte eran uppsatts till tisdag!” Med de orden så slutade vi för dagen. De var den längst på hela veckan, och vilket också betydde att imon är det fredag.

Jag började packa ihop mina saker när Ms. Clarke sa något till mej.

”Förlåt vad sa du?” svarade jag på de hon nu hade sagt.

”Jo, jag frågade om jag kunde få prata med dej?” svarade hon och drog upp glasögonen som åkt ner på näsan med hjälp av pekfingret.

”Jo, visst!” sa jag försiktigt, och tog några små, lätta steg fram mot katedern.

Hon satte sig på kanten av bordet och tittade upp på mig från ett papper, vilket visade sig vara mitt senaste prov.

”Jo, de jag ville prata om var… att jag tycker du är väldigt tystlåten, dina prov, och uppsatser är fenomenala, men om man vill ha bra betyg, vilket du verkligen skulle kunna få, då du har så lätt för dej, så skulle jag behöva att du var lite mer med på lektionerna. Aktiv? Om du förstår vad jag menar?”

”Jodå.. jag förstår. Men ehm, ja, de ska jag väll kunna…” sa jag försiktigt. Hon nickade mot mej, och sedan gick jag ut från klassrummet.

Allting hade blivit upp och ner sen pappa dog. Innan de hade allt varit perfekt, men jag hade tagit allt för givet. Jag var alltid tjejen som var mest högljudd, och alltid ville synas, nu var jag bara, luft, mitt självförtroende hade gått i botten, och allt kändes meningslöst.

Okey, here we go, första kapitlet. Åsikter? :)

Gabriella, så kallade Gabbi, är en ganska typisk amerikansk tonåring.  Hon är näst yngsta barnet då hon har 2 storebröder vid namn; Jake och Nate, hon har också en lillasyster på 5 år vid namn;  Molly. Hennes liv är helt normalt, båda hennes föräldrar jobbar, hon går i skolan, lever livet så som en tonåring ska göra, är en bland dom populära i klassen.. Vad mer kan man önska sig?

Men en dag får hennes mamma ett samtal, som ändrar deras liv drastiskt. Hennes pappa som tjänstgjorde i Irak, har blivit skjuten och dog. Dom sörjde länge, men tillslut fick hennes mamma nog, och dom bestämde sej för att starta om på nytt. De bestämde sig för att flytta till London, Så hon, hennes mamma, och hennes lillasyster flyttade dit, medans hennes ena bror var kvar i NY, och den andra bor med sin fästmö i Sverige.

Gabriella jobbar på ett cafe för att tjäna ihop extra pengar till hyra och allt annat som nu kan behövas för att ta hand om familjen. Då hennes mamma, som jobbar både dag och natt, inte får ihop tillräckligt. Hon går också i skolan, men de finns bara ett litet problem, hon är inte speciellt omtyckt. Hon har vänner som finns till hundra procent, men ändå känner hon sig helt ensam. Osynlig. Tystlåten är nu ett av många ord som nu beskriver hennes nya jag… 

Så, här har ni prologen. Hur låter den? Bra...? Haha, men första kapitlet kommer snart komma upp, ska bara "fixa" till de lite. See Ya! ;)xx