Tunnlar, ännu mera tunnlar. Jag försökte hitta ut ur tunneln. Jag drog händerna längs väggarna så jag inte skulle gå in i något. Men de verkade aldrig ta slut. Fast jag fortsatte framåt i alla fall. De konstiga var, att jag inte hade en aning om hur jag hamnade här.

När jag kommit lite längre fram så delades tunneln i två tunnlar. Paniken började rusa genom kroppen, och jag kände mig gråtfärdig. Precis när jag hade tänkt ge upp, sätta mig ner och bara stanna, så hördes en röst från ena tunneln. En välbekant röst, som jag inte hade hört på ett år.

Tårar började rinna längs med mina kinder och jag började springa i den riktningen som rösten kom ifrån. De var pappas röst. Jag sprang, så fort jag kunde. Jag kunde skymta något, eller någon lite längre fram, så jag stannade upp, och började gå. Även att de var jättemörkt, så kunde jag se att de var min pappa. Jag började springa mot honom. Men då skymtade jag nått annat, som också rörde sig snabbt framåt. Ett högt ljud hördes, och jag insåg att min pappa hade blivit skjuten.

Mannen, eller vem de nu var, riktade pistolen mot mig, och skulle precis skjuta.

 

Jag vaknade med ett ryck, som gjorde att jag nästan ramlat ner på golvet. Jag var kallsvettig, och rädslan började sakta försvinna när jag insåg att allt var en dröm.  Jag satte mig upp i mörkret, då jag var helt klarvaken.

De var inte första gången jag drömde såhär. Jag var van vid det nu. Men man kunde ändå inte undgå rädslan som spreds i kroppen. Hur försvarlös man kände sig.

Jag kollade på siffrorna som lös upp min telefon efter att jag hade tryckt på knappen. 00.00. En lustig känsla spreds inom mig, men jag försökte att ignorera den. Istället så bestämde jag mig för att gå ut i köket och ta något att dricka.

Jag tog ut ett glas från skåpet, och satte på vattenkranen. Jag var så tyst som möjligt för att jag inte skulle väcka någon. Jag klunkade snabbt i mig vattnet och var på väg in på mitt rum igen, när jag hörde ytterdörren öppnas. Jag stannade upp, och hörde Markus röst. ”Perfekt”.

Han stängde ytterdörren, och kollade sig om i rummet, antagligen efter om någon var där. Sedan gick han snabbt in i sovrummet där min mamma befann sig. Och de va inte förens då jag kunde röra på mig igen.

Jag försökte tänka att de inte var något speciellt, bara ett telefonsamtal, inget mer. Fast de kändes svårt, de kändes ändå som om något var fel.

Jag la mig ner i sängen igen, och kände hur tröttheten började komma tillbaka, så jag slöt ögonen och somnade.

 

Jag vaknade timmar senare av att alarmet ringde, och jag ville bara slänga in telefonen i väggen, och ligga kvar och sova, men de kunde jag såklart inte. Så jag stängde av oljudet och gick motvilligt upp. Jag drog på mig ett par mjukisbyxor så länge och gick ut till köket för att äta frukost.

”Älskling, förlåt, men kan du ta och hämta Molly efter dagis? Jag vet att du har jobb efter skolan, men jag hinner verkligen inte, måste jobba.  Jag älskar dig. /Mamma”

Jag kände mig arg, över att mamma aldrig fanns där. De blev såhär hela förra veckan. Molly behövde sin mamma. Jag knycklade ihop lappen och slängde den.

 

Jag smällde igen skåpet efter att jag hade tagit ut mina böcker för engelska och matte, och gick mot klassrummet där engelskan var.

Den runda, korta tanten med glasögon, som vi kallade Ms. Clarke, gick runt och samlade in uppsatserna som skulle vara klara idag, sedan fick vi gå. Engelskan hade gått segt som vanligt, men genomförd. Nu mot matten, vilket var, ännu värre.

 

Jag tog en fralla och satte ner den på brickan, sedan en dricka, och gick mot skolcafeeterians kassa. Sedan letade jag upp var Jasmine, och Madison satt. När jag fick syn på var dom satt, så såg jag genast att platserna runt bordet var upptagna. Jasmine fick syn på mig, och ryckte lite lätt på axlarna, försökte se ledsen ut, vilket jag visste att hon inte menade, så de var bara att leta reda på en ny plats. Vilket var ganska svårt.

 

När skolan äntligen hade slutat för dagen så gick jag mot mitt skåp för att snabbt ta mina grejer, så jag slapp prata med någon. Jag sprang nästan ut.

 

När jag kom till dagiset så satt Molly och väntade, med alla ytterkläder på sig. Hon log när hon fick syn på mig, vilket värmde. De bästa på hela dagen så gott som. Jag kramade om henne när jag gick in innanför dörren, och vi gick mot cafeet där jag skulle jobba.

 

När jag äntligen var hemma så hade Molly så gott som somnat i min famn och jag lade henne i hennes säng.

De här var bara en sån dag man inte ville leva, allt kändes så fel. Jag gick in på mitt rum. Jag fick syn på kniven som låg på skrivbordet. Jag tog den och satte mig i sängen. Jag drog upp armen på tröjan och drog ett finger över de gamla ärren.

Jag kände smärtan sprida sig från armen. De var ingen obehaglig smärta, de var en skön smärta. De fick allt att försvinna, man behövde inte tänka på något annat, de var bara smärtan som fanns där.  De var bara nu som gällde. 

---

 

Här är det, förlåt för väntan. Åsikter? Detta blev kanske lite speciellt kapitel.. men aa. Komenteraaa? :)