Stole My Heart- Kapitel 22
2013-07-03 
En sista titt i spegeln. De lockiga håret låg tungt över axlarna och den dipdyeade klänningen snuddade precis vid golvet, den skiftade från rött till rosa till lila. Jag hade köpt den när jag varit på stan med Isabella, jag hade fallit för den direkt när jag såg den i skyltfönstret.
Jag tog upp de röda läppstiftet och precis då ringde dörrklockan.
Jag hörde hur dörren öppnades och glada röster hördes utanför min dörr. Jag blåste undan en slinga av håret som hamnat i ansikte innan jag gick ut. Ett leende spreds på mina läppar när jag såg Harry stå vid dörren, i kostym och allt, det var verkligen inte något som man klagade över.
“Hey babe!” vi möttes i en snabb kyss innan vi gick in till dom andra i vardagsrummet för att hälsa. Alla hälsade glatt på Harry, mest exalterad var nog mamma. Hon hade aldrig träffat honom hon hade ju bara hört mig prata om honom.
Någon timme senare så satt vi alla vid matbordet, proppmätta.
“So, Harry, what are you studying?” frågade Nate och la ner gaffeln på tallriken.
“Really?” frågade Louise och slog till honom.
“What?” frågade han förvånat.
“You’re just... In your mind you’re older than grandma!” skrattade jag och han såg fortfarande lika förvånade ut.
“Ever heard of One Direction?”
“Yeeah, it’s that famous boy ba... Ohh, right, you told me that..” alla som satt runt bordet började skratta, även Nate.
“Even I knew that!” skrattade mormor.
“You must’ve got your behaviour from someone else.. They weren’t as weird as you! I kinda liked them!” jag lipade mot honom och han placerade en kyss på min kind. Jag blir helt varm vid varje beröring, och det spelade ingen roll att jag hade varit med Harry ett tag nu för mig var det fortfarande en dröm. Ibland kunde jag inte hindra mig själv från att nypa mig i armen för att se om jag skulle vakna.
Jag ställde mig upp och gick mot hyllan där jag tidigare hade lagt Harrys julklapp. Jag tittade ner på det fyrkantiga paketet som var inslaget i rött skimmrande papper med en guldig rosett på toppen.
Jag sträckte fram paketet mot honom, innan han tog det så tog han fram något ur fickan på kavajen.
“You were supposed to not buy anything!!” klagade jag medans han sträckte fram kuveret mot mig.
“But you did!” lipade han.
“Yeahyeah...” muttrade jag och han skrattade åt mig.
“You first! But it’s kinda stupid really... I’m not sure you’ll like it it..”
“Can you be quit so I can open it!” skrattade han och jag insåg att jag inte slutat prata.
Han drog bort snöret och pappret, och det var nu bara en ask som skiljde honom ifrån innehållet. Han öppnade asken och jag väntade spänt på en reaktion.
“I love it!” sa han och vände ansiktet mot mig och lutade sig in för att kyssa mig. Han strök med tummen över den silverfärgade kedjan.
“Can you put it on?” frågade han och räckte över kedjan till mig.
“Will I hate you for this?” frågade jag medans jag tittade ner på kuveret.
“Depends..” log han finurligt.
Jag öppnade och drog ur pappret som låg i. Jag fick läsa det som stod två gånger innan jag fattade att de inte var ett skämt.
“ARE WE GOING TO GRAN CANARIA?!” frågade jag samtidigt som jag nästan hoppade upp ur sängen, han nickade och log mot mig.
“Really?” frågade jag fortfarande chockad, och viftade med de två flybiljetterna som låg i min hand.
Han ställde sig upp och la armarna om mig, och stannade med blicken i mina ögon.
“You, and me, the sun, how much food we can eat for a whole week, yes.”
“Now I feel even more stupid about the bracelet..” muttrade jag. Han la sin hand under min haka och såg till att jag tittade på honom innan han började prata.
“I don’t care, as long as I get to be with you!” Jag hann inget säga innan hans läppar pressades imot mina.
Mamma kramade om Harry en sista gång.
“I’m so glad that I finally got to meet you!” log hon innan hon försvann ut till dom andra i vardagsrummet.
“Next time I’ll see you will be in the airport I guess!” log Harry.
“Did I mention that I love you?”
“Yea.. just 20 times the last hour. But I love you to!” jag kramade om honom hårt innan han försvann ut genom ytterdörren. Jag vinkade mot honom innan jag stängde dörren. Jag tog upp telefonen och gick in på twitter för första gången idag. Juste, jag visste att de var något jag inte hade gjort.
To Louis:
Happy Birthday babe hope you have the best day ever!! And say hi to Eleanor from me.x
Ett svar kom snabbt in och jag öppnade det direkt.
From Louis:
Gotland!
Stole My Heart- Kapitel 21
“I know it’s the last day before christmas, but come on now. Focus!” Spridda fniss hördes runt om i klassrummet, och Mr. Smith fortsatte att prata om den brittiska historien.
Blicken letade sig ännu en gång mot klockan. 5 minuter kvar. Jag började sakta förbereda mig för att gå. La ihop böckerna och så vidare.
Han vände sig om för att kolla på klockan, skorna gled emot golvet och bildade ett ljud som fick hela klassen att bryta ut i skratt. Till och med jag skrattade.
“Have a nice holiday!” sa han surt, och alla skyndade sig ut ur klassrummet.
Isabella gjorde armkrok med mig och hoppade framåt. “Christmasbreeeeaaaaak! No school for 3 weeks!” trallade hon. Hennes skåp var i andra sidan av korridoren så hon gav mig en snabb kram innan hon vek av och fortsatte gå.
Jag smällde igen skåpet för sista gången det här året och det kändes helt grymt. Jag gick mot Isabella som stod vid dörren ut mot det som skulle föreställa en skolgård.
En massa folk skingrades borta i änden av skolområdet, runt en bil. Desto närmare vi kom desto säkrare blev jag på vad det var. En cirka 10 personer stod runt honom, de ville såklart ta bilder, vilket han glatt ställde upp på.
Jag tittade på Isabella, hon stod helt still, chockad.
“Are you dead?” frågade jag och hon vände sitt chockade ansikte imot mig.
“THAT IS HARRY FUCKING STYLES!! HOW CAN YOU NOT BE EXCITED OMG!!!” hon stod och hoppade och skrek. Hon gjorde mest ljud utav alla, och jag kunde inte låta bli att skratta åt henne.
När alla runtom kring honom hade bestämt sig för att gå så fick jag tillfälle att få krama honom. Jag mötte hans blick och ett leende lekte på hans läppar. Jag sprang de få metrarna som var i mellan oss och han fångade upp mig i sin famn.
“I’ve missed you so freaking much!” jag försökte hålla inne ett skratt när han snurrade ett varv runt med mig i sin famn.
“I’ve missed you too, you have no idea!” han satte ner mig och begravde näsan i mitt hår, han drog in djupa andetag samtidigt som han hade näsan i mitt hår, och det kittlades.
“What are you doing?” fnittrade jag.
“I’ve missed your smell!” sa han och kramade om mig igen. De kändes så skönt att få krama om honom igen, att kunna se honom, att kunna röra vid honom. Inget av det var möjligt på skype, eller inte på samma sätt. 4 veckor var mycket längre än man kunde tro.
Harklandes hördes bakom mig och jag kom på att Isabella stod bakom mig. Fortfarande lika chockad.
“I can’t belive you didn’t tell me that you know Harry Styles!” sa hon och slog till mig på armen.
“How could you!” Stämmde Harry in. “I’m like the coolest person in the world.” Han lipade mot mig och jag svarade genom att räcka ut tungan mot honom.
“I thought you wouldn’t believe me!”
“That’s kinda true.. You know you have a wild imagination!” nu var det min tur att slå till henne, och hon lipade tillbaka mot mig.
“Anywaaaays!” skrattade jag. “This is Isabella!” sa jag och pekade med händerna mot Isabella. “And this is Harry!” och visade med händerna mot Harry.
“Nice to meet you Isabella!” sa Harry och kramade om henne. Han förstod ju att hon var ett fan. Det här skulle jag få höra om i flera veckor.
“Byyyyye!” ropade jag efter Niall, och Zayn när de försvann ut ur Harrys lägenhet. Louis och Liam passade på att träffa Danielle och Eleanor, så jag och Harry hade nu lägenheten för oss själva.
“I thought you were going home to your Mom and Gemma when you got to England?” frågade jag lite förvånat.
“Yeah, that was the plan, but we came home early, and I knew that you missed me.” sa han och tittade retsamt på mig.
“Don’t start imagine things Styles!” skrattade jag.
“Really?”
“Really!” skrattade jag. “So when are you leaving tomorrow?” frågade jag och stoppade en näve med popcorn från skålen som stod på bordet i munnen.
“Sometime after lunch”
“Oh, okey, mom wonders if you want to eat lunch with us tomorrow?” Han flyttade blicken från tv:n, och tittade allvarligt.
“To meet your family?”
“You’re not nervous? Are you?” frågade jag och log retligt mot honom.
“No! I just thought that you must have got your behaviour from someone.”
“Eyy!” skrattade jag och slog till honom på armen. “You love me!”
“Unfortunately I do!” skrattade han, och placerade en mjuk kyss på min panna innan han försvann ut i köket.
“Heey, what’s that supposed to mean? Don’t leave me here Styles! I want an answer!” jag följde honom ut i köket, där han stod och kollade upp och ner bland hyllorna som fanns i kylen.
“I’m hungryyyyy!” klagade han, och jag la märke till den tomma kylen.
“Pizza?” frågade jag och viftade med telefonen.
“Marry me?” skrattade han och greppade min telefon och började slå numret till pizzerian som låg några hundra meter ifrån lägenheten.
Harrys Perspektiv:
Jag blev illamående bara av att titta på biten av pizza som låg kvar i kartongen.
“I can’t move!” klagade Gabriella, och klappade sig själv på magen.
“Don’t move then?” skrattade jag.
“But I wanna change channel, this sucks!”
“I thought you liked Simpson?”
“No way...” hon sträckte sig efter kontrollen och riktade den mot tv:n för att byta kanal.
Jag fastnade med blicken på henne, synade henne uppifrån och ner, flera gånger. Bara av att se henne fick mig att rysa. De långa håret hängde ned över hennes axlar. Hon var klädd i en av mina hoodies som hon vart och tagit i min garderob.
“Looking for something?” frågade hon och vände ansiktet mot mig, och jag fastnade med blicken i hennes bruna ögon.
“Nope” sa jag och vände blicken tillbaka mot tv:n, och jag kunde se i ögonvrån hur hon log och skakade på huvudet.
“It’s freezing in here” huttrade hon, även att hon satt med säkert tre filtar på sig. Jag la armarna om henne och drog henne så tätt intill mig som det bara gick.
“Better?” hennes huvud rörde sig mot mina ben och jag tog det som en nickning.
Ytterdörren slogs upp och jag hörde direkt att det var Eleanor och Louis som klampade in, och strax stod de framför mig.
“Heeeeeeeey!” skrek Louis och satte sig på mig.
“I’ve missed you too!” mumlade jag knappt hörbart in i hans rygg.
“Whaat? Did anyone hear something?” Eleanor och Gabriella skrattade högt båda två, medans Louis spelade att han inte förstod nånting.
När Louis äntligen hade bestämt sig för att flytta sig från mig så ställde jag mig upp och kramade om Eleanor.
“Long time since I saw you!” sa jag och pussade henne på kinden. Gabriella var strax bakom och mig, de presenterade sig båda två, och det slutade i en kram det med.
“So you you’re the one who is making my Harry so happy?” frågade Eleanor och frågan var riktade mot Gabriella. Jag kände kinderna hetta och försökte titta åt ett annat håll.
“Haha, yeah I guess!”
“But you seem like a nice girl. Harry I allow you to keep seeing her!”
“That’s really sweet of you Eleanor.” skrattade jag.
“Heey! What about me? You have to ask me to” skrek Louis och tittade ledsamt på mig.
“I know you love me Louis!” log Gabriella.
“Yeeah, I do like you, Harry you’re allowed to meet her! BUT Gabby you should watch out, he’s kinda weird actually, don’t come and tell me I didn’t warn you later!” jag slog till Louis och han lipade mot mig. “Do you want me to lie? I don’t do lies Harry..”
“Louis, you’re hopeless, you know that right?”
“Take that back!” Louis la sig över mig och började ruffsa till mitt hår.
“Neveeeeer!” Vi lyckades på något sätt rulla ner på golvet, och nu var det jag som hade övertaget. Efter mycket emot stretande och försök med att slå till mig så flyttade jag mig ifrån honom, och vi låg nu båda två och skrattade på golvet.
Jag fick tag i Gabriellas arm och drog ner henne på golvet över mig. Ett skrik for ur henne, och jag log åt hennes chockade uttryck när hon låg över mig. Hennes bruna ögon var de vackraste jag sett och jag lutade mig in för att kyssa henne. Mina läppar mötte hennes, och allt kändes bara så underbart.
“GET A ROOM!”Wihooo, långt kapitel, hoppas ni gillar deeeeet! Jag kan nog se till att ni får nästa i helgen! :) Glad midsommar på er. x
Stole My Heart- Kapitel 20
Sista mattelektionen innan tre veckor ledigt. Näst sista dagen innan tre veckors ledigt. Den här veckan hade varit intensiv, med mycket prov. Ms. Norby stod och pladdrade på som vanligt. Hur man skulle sätta in bokstäver i mattetalen. Enligt mig så är matte komplicerat nog utan alfabetet.
Hennes glasögon hade glidit ner på nästippen och hon puttade upp dom igen med hjälp av pekfingret. Sedan kollade hon ner på klockan som satt på hennes tunna handled.
“We’re ending! Have a nice holiday” jag slog ihop böckerna, plockade ihop pennorna och började gå mot skåpet.
Allting hade varit så annorlunda de sista veckorna, inga dryga kommentarer, ingenting. Många hade till och med frivilligt pratat med mig. Vilket kändes lite lustigt, men det var definitvit något jag kunde vänja mig vid. Jag hade börjat prata en del med Isabella som gick i samma klass, vi hade bestämt igår att vi skulle ses idag och köpa de sista julklapparna.
Jag slog igen skåpet och tog på mig den röda jackan och hängde väskan över axeln.
“Heey guuurl!” hördes en välbekant röst bakom mig.
Jag vände mig om och där stod hon och log mot mig. De blonda håret nådde ner till midjan, och hennes bruna trygga ögon lös harmoniskt i skenet av lampan. Hon gick fram och kramade mig innan hon tog min hand och drog med mig ut ur byggnaden.
Jag andades sakta in den fuktiga och kalla London luften. Snön täckte gatorna, och den lös upp mörkret som redan började falla. Vi gick mot stationen där vi skulle ta tåget in till city. Jag drog jackan hårdare om mig. Luften var kall och fuktig, de skulle nog börja snöa när som helst.
Isabella sträckte den ena hörluren mot mig och ville att jag skulle ta den. Jag hörde direkt vilken låt det var som spelades. One in a million- Bosson.
“HEY I LOVE THIS SONG!” skrek jag, och hon tittade förvånat på mig.
“REALLY?” Skrek hon tillbaka. “OMG” hon började hoppa runt och sjunga med. “YOUR ONE IN A MILLION”
“YOUR ONCE IN A LIFETIIIIME” fortsatte jag. Och vi fortsatte sjunga med, och började dansa konstigt till, ända tills tåget kom. Majoriteten av låtarna som spelades var One Direction, och de förvånade mig inte alls.
Att lyssna på honom fick mig bara att inse hur mycket jag verkligen saknade honom, och vi skulle inte ses på i alla fall en vecka. Jag kunde inte heller säga något till Isabella, eller jag kunde inte prata om Harry med henne, hon skulle antagligen tro att jag hittade på, hon skulle själv få se hur det är någon gång.
Tåget saktade in och precis som resten av folket på tåget så skulle vi gå av. Vi snubblade ut genom dörrarna och jag började skratta åt henne, och det dröjde inte länge innan hon oxå började.
Hon fick direkt syn på ett Starbucks och började dra i mig.
“I.NEED.COFFEE.NOW!” sa hon innan hon drog med mig dit.
När vi gick in genom dörrarna slog värmen och doften av kaffe emot mig, inte för att jag klagade. “Sit!” befallde hon och pekade mot en soffa som stod jämte ett fönster. Jag la jackan jämte mig i soffan och satte mig ner. De va skönt att få sätta sig ner. Tåget tog rätt lång tid.
“What do you want?” frågade hon mig och tittade bort mot kön.
“I don’t have cash so we can go in rounds!” svarade jag.
“Noo, loser, I pay for you. You did last time you know!” sa hon och la till ett skratt.
“YeYeah... One Caramel Frappuccino.”
Hon försvann bort mot kön och jag satt och tittade ut på folk som gick förbi. De kunde vara rätt underhållande faktiskt. Stora och små, långa och korta, alla var så olika.
Det dunsade lågt när hon ställde ner muggarna på bordet, och jag vände ansiktet tillbaka mot henne. Hon satte sig ner mitt imot mig och började ta av sig ytterkläderna. Jag tog plastmuggen med den bruna drycken i. Jag tog av locket och la det på bordet.
“Soo, what’s the plan? Where are we going?”
“I’ve got my mom, and Har... A friend left! What about you?”
“I’ve got Eric left, I have no idea what I’m going to buy for him” en suck slapp ur henne, och hon tog en klunk av den rykande drycken.
Min mobil bröt tystnaden som uppstått emellan oss, vibrationen fick hela bordet att vibrera och ett skratt for ur mig.
From Mom:
Hey, If you’re not busy tonight I thought that maybe we could fix the christmas tree and christmas.. stuff? And I kinda have a surprise for you”
To Mom:
Sure, I text you when I’m on my way home. Love you!”
“We should better get going if we want to be done today” sa jag och drack ur det sista som var kvar i muggen.
Jag drog ur hörlurarna ur öronen och la ner kassarna på golvet. Jag hängde av mig halsduken och la den tillsammans med mössan och vantarna som jag hade fått av mormor förra vintern på hyllan. Jackan hamnade på golvet, och jag insåg då hur många par skor som stod där, det låg också fler jackor än vanligt på golvet. Jag gick mot vardagsrummet och där satt de allihopa. Glädjen spreds inom mig, och de såg lika glada ut som jag när de fick syn på mig. Först upp att krama mig var Louise, som nästan flög upp ur soffan.
“HEEEEEEY!” skrek hon medans hon hoppades upp och ner samtidigt som hon kramade om mig. Hon må vara bland de äldre här, men inte på insidan, då var hon ungefär på samma nivå som Molly. När hon hade släppt mig så att jag kunde få andas, så kunde jag också krama om de andra. Vilket var Nate, mormor och morfar.
“Hey, where’s Jake and Emily? Weren’t they supposed to come?” frågade jag, en smula besviken över att de inte var här.
“Yes, they’re coming tomorrow, their flight was cancelled.” sa mamma och pussade mig på pannan och försvann ut i köket.
“Can you come and help me?” ropade hon utifrån köket.
“Yeyeah..” suckade jag och började gå mot köket.
På spisen stod det kastruller med kokande vatten, och såser, ugnen var full och likaså bordet.
“Are we throwing a party or what?” sa jag och tittade chockat på all mat.
“Ha-ha, just shut up and help me!” skrattade mamma.
“You could atlest ask nicely?” ett skratt slank ur henne.
“Yeah, you know that won’t happen!” svarade hon och placerade en skål i min famn, och jag log suckandes.
Jag gick in i matsalen där det stod ett dukat bord. Vit duk, servetter fulla med rosor, i mitten av bordet stod en stor glasvas med en blombukett i alla dess färger. Jag skakade på huvudet åt min mamma som alltid hade en förmåga att överanstränga sig. Fast åh andra sidan hade jag inte sett henne så här glad någon gång efter att pappa hade dött. Jag ställde ner skålen med sallad på bordet, och gick tillbaka in i köket.
Molly satt och gäspade på en stol, hon hade antagligen vaknat av allt pratande och skrattande, men jag måste medge att de kändes så underbart att få se alla igen.
Stole My Heart- Kapitel 19
De välbekanta ljudet från skype ekade I rummet, och jag tryckte snabbt på den gröna luren. På skärmen visades nu min bror.
”Heeey lil sis!” sa han och log.
”Hi Nate!” log jag tillbaks. I skärmen syntes också Louise, hans flickvän.
”Heey babe!” Log hon mot mig.
”Hiii! I miss you!”
”I miss you too Sweetie. But I’ll see you soon, we’re coming to England around Christmas!”
“Yeeah, it’s gonna be amazing to meet you again.”
“Faan!” hon skrek något på svenska som jag inte hade någon aning om vad de betydde, sedan försvann hon springandes. Jag gav min bror en undrande blick.
”She’s trying to cook, but I think it’s gonna be pizza..” skrattade han.
“Sooo, how’s England?”
“Cold..” skrattade jag., och blickade ut mot fönstret där de första snöflingorna mjukt föll over London.
”Yeea.. Sweden isn’t any better.” suckade han.
”So when are you coming to England?”
“The 20th, so soon!” svarade han och log mot kameran. Louise syntes kameran igen och hon satte sig in brors knä.
”What kind of pizza do you want?” mumlade hon. Lite skamsen över att hon hade bränt maten.
”The usual” log han och gav henne en mjuk kyss.
”I’m gonna go order, be right back!” sa hon och försvann ännu en gång ur kameran. Så fort hon hade gått så började jag asgarva, jag vet inte ens varför, för det var ju inte det minsta kul. Jag kunde inte sluta. Rätt som de var så låg jag på golvet med benen sprattlandes i luften.
Efter mitt anfall så ställde jag mig upp igen och satte mig på stolen, medan Nate kollade på mig som om jag vore en idiot eller nått.
”What?” frågade jag och tittade undrandes på honom. Han bara skakade på huvudet åt mig.
”Ehm, btw, have you talked anything to Jake?” frågade han och stämningen blev lite spänd. Sanningen var att jag inte hade pratat med honom alls. Jag hade försökt men han ringer aldrig tillbaka, jag har fått nått sms då och då där han säger att han fortfarande lever. Han tog nog det här med pappa värst av alla. Dom stog varandra närmre än jag och Nate gjorde, och han blev verkligen knäckt när han dog.
”Not really, I’ve got a few texts. He doesn’t answer when I’ve been calling. I’m actually kinda worried. I don’t want him to make a mistake. And his all on his own and everything. Or I know that he’s got Emily, but I still thinks he needs us, we’re his family.”
“Yeah, I know. I agree, but Emily is awesome, I think she can handle it, and if she needs help, she knows where to find us. I know that you’re worried, but she got this, okey? She is his family. If you feel unsure, call her. Okey? He’s gonna be okey. He will be alright.”
“Yeah.. I guess you’re right. But it’s just.. I miss him, I miss you, I miss dad. And when he doesn’t answer I get worried, cause I can’t handle to lose him. Mom can’t handle to lose him. But yeah, I will try to call him again, he says that he’s just been busy.” Tårarna brände bakom ögonlocken och fler och fler trängde sig fram och rann ner längs med mina kinder.
”It’ll be fine. Okey? I know that you worry and you’ve got all the rights to be worried, but it will be okey. And he will come to Christmas, so you will see him then.”
“Haha, yeah, mom won’t let me forget, that’s all she’s been talking about. “Aaaah, christmaspresents. They need places to sleep” and so on”
“Haha, yeah that sounds just like her, it’s gonna be great to meet her again. It’s so strange to live so far away from your family you know.”
“Yeeah..”
“So what do you want for christmaspresent?”
“I’ve always wanted a diamond..” sa jag och log. “A really big, fat diamond. Yeeah, that’s what I want.”
“In your dreams!” skrattade han.
”What do you mean? So I won’t get a diamond? I thought you loved me!”
“haha, very funny..”
“I should be an actress, shouldn’t I?” han skrattade åt vad jag sa.
”Ouch.. You were serious?”
”Haha, very funny..”
“it is, isn’t it?”
“Our conversations is just really weird sometimes…” sa han fundersamt.
“I guess you could say that.” Skärmen på telefonen lös upp, och ett leende sken upp hela mitt ansikte när jag såg vems namn som stod på skärmen. Jag ville nästan börja hoppa, men de hade ju sett lite weird ut.. Jag öppnade snapchat, och bilden som Harry hade skickat.
Han stod och räckte ut tungan och texten som löd under var ”Babe! I miss you lots..can’t wait to see you.x” Jag kunde inte hindra skrattanfallet som kom. Men samtidigt så kunde jag inte känna mig lyckligare, jag blev helt varm inombords. Att han ens hade tänkt tanken att skicka något.
Jag återgick till nuet och fann en väldigt förvirrade bror på dataskärmen framför sig, och i knät hade han en lika förvirrad Louise. Jag kände hur kinderna hettade och det fick dom ju bara att bli mer nyfikna.
”Sdsbakbf, I tell you when you get here!”Stole My Heart- Kapitel 18
Jag såg ut genom den tonade rutan, och vi var framme vid flygplatsen. Klumpen i magen som fanns när vi åkte hade blivit större ju närmare vi kom. Jag ville inte att Harry skulle åka, inte nån av dom. Men eftersom att de är deras dröm och jag visste verkligen hur mycket detta betydde för dem allihop. De är ju bara 4 veckor.. jag skulle klara fyra veckor.
Jag tittade mot Harry och gav honom en ängslig blick innan vi alla klev ur bilen. Skrik hördes, och den klungan på runt 20 stycken fans kom imot oss.
Jag hamnade mitt i allt. Tjejer som knuffades runt om mig, de kändes som om syret tog slut. Jag fick panik. Jag var tvungen att ta mig ut därifrån. Jag snurrade ett varv runt, för några sekunder så vilade blicken i Harrys gröna ögon. Jag släppte blicken och såg mig om efter bästa stället att ta sig ut på. Jag vände mig om och trängde mig förbi de tre tjejerna som stod där.
”I’m sorry!” sa jag i syfte som en ursäkt för att jag trängde mig förbi tjejerna, men jag sa de så lågt så de var nog bara jag som hörde. Jag kände Harrys blick bränna i ryggen. Jag fortsatte att gå utan att vända mig om, stegen vända in mot flygplatsen. Jag kunde lika gärna vänta där inne.
Jag gick in på en av toaletterna som fanns på flygplatsen, och skådade i spegeln de våta ögonen, och den tår blandad med mascara som rann ner för min kind. Jag torkade bort den med hjälp utsidan på handen. Jag har alltid varit klaustrofobisk, så länge jag kan minnas. Jag klarar inte trånga utrymmen, så jag hade det nog bättre här inne, dessutom så vet fansen inte vem jag är och dom skulle kunna dra konstiga slutsatser, men nu hann dom väll knappast se oss tillsammans.
Jag sjönk ner längs med väggen på de kakellagda golvet. Andningen var fortfarande häftigare än vanligt men den hade lugnat sig lite. Få tårar rann längs med kinderna nu, men dom rann fortfarande. En lätt knackning hördes.
”Gabby?” Bara hans röst fick mig att rysa. Hur skulle jag klara mig utan honom. Jag drog snabbt med handflatan över kinden innan jag gick fram till dörren och låste upp. Jag klev ut och hans blick granskade mig nerifrån och upp.
”Are you okey?” frågade han oroligt.
”Yea, I’m fine. I’ve got claustrophobia, and all the fans, they just became to much.” Han drog in mig I sin famn, det kändes tryggt och jag hade kunnat stanna här för evigt.
”Harry, Gabby, are you coming?” ropade Louis som var några meter längre fram.
”Are you sure that’s you’re okey?” jag nickade häftigt mot honom för att försäkra honom om att allt var bra. Han log stort mot mig, och kysste mig mjukt i pannan innan vi började följa efter killarna som var ganska långt framför.
Okey, nu var det dags, vi skulle säga hejdå. Jag skulle se honom gå på ett plan och försvinna till ett annat land. Vilket i detta fall var Usa. Det var så långt bort.. Jag försökte intala mig att de bara var 4 veckor. Vadå bara? De är inte bara.. Dom skulle komma hem två dagar innan jul, så vi hinner ju knappt träffas innan han åker upp till sin familj för att fira jul.
Jag såg ut genom de stora fönstrerna som vette ut mot det stora flygplanet som dom snart skulle sätta sig på.
”It’s only for 4 weeks!” sa Harry och la sina armar runt mig, och jag vände mig om i hans famn.
”I know, I keep telling myself that.. I’ll miss you so much!” sa jag och lutade ansiktet in mot hans bröst för att kunna andas in hans doft för sista gången på 4 veckor. Eller egentligen var de ju inte så, för så sent som i morse så tog jag en av hans tröjor som jag antog att han ändå inte skulle sakna. Fast det är ju inte Harry. Jag kommer sakna honom så enormt mycket.
”I will miss you too! But we’ve got skype!”
”yeah.. I know.”
En av livvakterna som hade följt oss från bilen in hit kallade på killarna. Jag skyndade mig och kramade om dom allihopa. Sist kom jag till Harry.
”Do you promise to call when you get there?”
“You will probably be asleep”
“But send a text then. I just want to make sure you will get there safe. You know I want the whole you.” Flinade jag och han lutade sig in för att kyssa mig en sista gång innan han åkte.
”I promise!” svarade han och log. Han vände sig om började följa efter killarna. Han vände sig om tillbaka mot mig igen, sedan tog han de få stegen fram till mig.
”Gabby, I love you!” sa han innan han vände sig om igen och sprang efter killarna. Innan jag hann svara, och jag stod och log som ett fån, jag kunde inte sluta le.
Jag stod och såg efter dom tills jag inte kunde se dom mer. Jag vände mig om och började gå mot utgången där mamma hade lovat att hämta mig. När jag kom ut så kände jag direkt igen den röda bilen, och gick bort mot den.
”Heeey” log jag när jag klev in i bilen.
”Heeeeey!” sa mamma minst lika entusiastiskt. Och jag log ännu en gång mot henne.
”So what do you say about Mc.Donalds?” frågade hon, och just som hon frågade så hördes ett skrik I sätet bakom mig och jag vände mig om och såg att Molly satt där och skrattade åt mitt antagligen väldigt chockade ansikte.
”You scared me, you little monkey!” skrattade jag mot henne, och hon flinade mot mig.
”And that’s an yes!” sa jag och pekade med fingret mot mamma för att visa att de var mitt svar på hennes fråga. Mobilen vibrerade i fickan och jag lyckades snabbt fippla upp den.
Harry:
”I already miss you.”
Okey, min uppdatering har vart sämst, och jag är verkligen jätteledsen!! Men nu är det häääär, och jag lovar att skärpa mig!!
Stole My Heart- Kapitel 17
Harrys hand höll ett hårt grep om min arm. En tår rullade ner på kind och jag torkade lätt bort den med handen. Han förstod att nånting var fel.
”Please Harry I have to go!” pep jag. Min arm blev fri och jag skyndade ut från lägenheten och sprang de få trappsteg ner till den stora dörren. Jag sköt upp den och direkt när jag kom ut så brast det. Jag skulle berätta för honom om min pappa. Jag kunde bara inte göra de just då. Inför alla killarna. Jag vill inte sabba deras humör eller få dom att känna sig illa till mods, för dom visste ju inget och det var inte deras fel. Dom hade bara frågat en simpel fråga som ”Kommer din pappa till jul?”.
Jag sprang fortfarande och regnet började sakta droppa över mig. Gräset var fuktigt och mina fötter blev blöta. Tårarna rann längs mina kinder. Jag visste inte vad jag skulle göra. Bara några meter framför mig så fanns trädet där jag så ofta brukade sitta och undra över livet. Senast var när Zayn hade sett mig här. Det var längesen.
Jag gick under den stora eken. Löven låg på marken i olika nyanser av orange runt om mig, och trots de nakna grenarna så skyddade det ändå lite mot regnet. Jag hade en grå hoddie på mig och jag drog på mig luvan. Jag satte mig ner, och gräset var relativt torrt. Det var bara lite fuktigt. Den lilla dammen som låg framför mig reflekterade de få sol strålarna som trängde sig igenom de tunga gråa molnen.
Telefonen vibbrerade i fickan. 5 smset från Harry, och det var inte dom ända. Låg också 3 stycken från Zayn som väntade på att bli lästa. 7 missade samtal från Louis och Niall. Det hade bara gått en timme sedan jag stormade ut ur lägenheten. Molnen hade hunnit dra förbi och kvällsolen sken på mig.
Jag visste att jag skulle bli tvungen att berätta nu. Det kanske var dumt att bara storma ut så, men jag visste inte vad jag skulle göra. Jag fick panik. Så fort de nämnde ordet ”pappa” så kunde jag känna tårarna bränna bakom ögon locken och jag kände mig tvungen att ta mig där ifrån.
Tunga andetag hördes bakom mig. Man kunde höra att personen hade sprungit. Jag vände mig om. Där stod Zayn, dyngsur.
”I’m so sorry, I panicked I didn’t know what to do.” Sa jag innan Zayn hann säga något annat. Han satte sig ner jämte mig.
”We were really worried for you Gabby!” sa han och drog in mig I sin famn. Han var blöt han också. De måste ha varit ute och letat. Jag kände mig bättre av att bara se honom.
”I’m really sorry!” viskade jag.
”But you have to tell me what all that was about!” Det var ingen idé att dölja det längre. Jag kunde inte ljuga längre.
”You know my dad…”
”Yeah?”
”He’s not living in America, in fact is he’s not living anywhere. He died, when he worked as a military in Iraq.”
“I’m so sorry Gabby.. If I knew..”
“Stop, don’t blame it on you, I should have told you, and yeah.. But we should better get going.” Det började mörkna, och jag frös. Mina blöta kläder hängde tungt på mig, och jag kunde inte vänta tills jag skulle få ta av mig dom.
Jag knackade nervöst på dörren intill Harrys lägenhet. Dörren flög snabbt upp och jag kunde se ett leende växa fram på hans läppar.
”I’m so sorry!” sa jag, och han torkade bort en vatten droppe som runnit ner från mitt hår. Sedan la han armarna om mig och kramade om mig hårt. Det var varmt i hans famn och jag hade gärna stannat så här.
”You’re strangeling me!” klagade jag, och greppet blev lösare, men han släppte inte.
Efter att jag hade duschat, hängt upp mina dyngsura kläder, och dratt på mig en av Harrys tröjor så satt jag nu lutad mot honom i soffan framför tv:n.
”Gabby?” frågade han och jag satte mig upp.
”Yes?”
”Zayn told me about your dad…” sa han försiktigt. Men jag antog att han skulle ha gjort de, han visste att jag inte skulle vilja säga de en gång till, så jag antar att det var bra.
”And I’m really sorry.” Han tittade på mig med sina underbara gröna ögon och väntade antagligen på hur jag skulle reagera. Arg, ledsen, rädd?
Jag orkade inte säga något om det så jag kröp ihop i hans famn och han la sina trygga armar runt om mig. Han pussade mig på huvudet.
Ytterdörren öppnades och ljudet av Louis som slängde av sig skorna ekade i lägenheten. Han, precis som alla de andra visste om vad som hade hänt, vilket var skönt på samma gång.
”Hello Lovebirds!” sa han när han kom in i vardagsrummet, och jag satte mig upp för att kunna ge honom en kram.
Han försvann snabbt ut i köket och snart hördes ljudet av popcorn och doften av smör spred sig i lägenheten. Han kom tillbaka in med en stor skål av popcornen och satte sig i mellan oss.
”So what did you and Elenour do?” frågade Harry och man kunde höra en retsam ton I hur han sa de.
”We ate dinner with some of her friends, really nice actually!” svarade han och fyllde munnen med popcorn.
”And what have you lovebirds been up to?” flinade han, och tog en näve av popcornen och slängde på mig och Harry.
”Louuuiiiiissss!!!” klagade jag. ”I just showered!”
”You did?” flinade han och växlade blicken mellan mig och Harry och jag förstod precis vad han mena.
”You, stop it!” svarade jag och slängde en av soffkuddarna på honom.
”You guys are no fuuuun!” lipade han och försvann sedan in i sitt rum. Jag tittade på Harry och han bara skakade leendes på huvudet.
Lite drama. Haha! och ehm, ja eftersom att ingen invände mot de så antog jag att det var okejj att jag byte till engelska. haha. :P
Och Hörni! Sprid gärna bloggen vidare om ni tycker om den, skulle bli överlycklig om de tittade in några nya läsare. Haha! :)
Frååååga!
Nästa kapitel kommer nog upp ikv. Så håll utkiiiiik!!
Stole My Heart- Kapitel 16
Jag tog Mollys hand och vi gick mot Harrys och Louis lägenhet. Molly hade tjatat hål i huvudet på mig om att få träffa killarna igen. Hon tyckte verkligen om dom.
Jag hade inte sett Harry sen våran ”dejt”, och jag hade inte berättat något för Zayn, eller dom andra killarna. Det var nog bäst så. Innan jag visste vad Harry faktiskt kände för mig.
Vi stod nu utanför dörren till deras lägenhet och Molly nästan hoppade av lycka. Det var Zayn som kom och öppnade. Han hann inte säga något innan Molly slängde sig i hans famn. ”Hej!” sa han och jag kunde höra hur Molly skrattade när han slängde med henne.
När han släppt ner henne så gav han mig en kram och Molly sprang in till vardagsrummet där jag antog att resten av killarna var.
”Heej Gabbyyyy!” sa Zayn och gav mig en hård kram.
”Hej Zaayn!” skrattade jag.
”Hur är det?” frågade han när han släppt greppet om mig.
”Bra.. faktiskt.” log jag och hängde av mig jackan. Han log tillbaka mot mig och vi gick in till dom andra.
”Heeeeeej!” skrek killarna i kör. Jag kramade om dom, Niall, Liam och Louis. Sist kom jag till Harry. Jag log mot honom och han gav mig en diskret mjuk kyss på kinden när han fångade in mig i sin trygga famn, och jag kände hur mina kinder hettade och jag hoppades att ingen såg något.
Molly satt i Louis knä och babblade på, antagligen om något tv program eller något, Louis satt och nickade, intresserat, och sa ibland saker som fick henne att börja skratta. Vi andra satt och diskuterade om vi skulle äta kinamat eller pizza.
”Vi tar pizza, jag är hungrig!” klagade Niall. Liam och Zayn gav upp och det fick bli pizza.
Kvar i lägenheten blev jag och Zayn. De andra hade tagit med sig Molly och gått ut för att hämta pizzorna och köpa godis för ikväll.
”Så vad är på gång mellan dig och Harry?” frågade Zayn retsamt när de andra hade gått.
”inget..” försökte jag och jag kunde inte hindra leendet.
”Nänä.. Så du tror inte jag har lagt märke till de kärleksfulla blickarna, generande leenderna?”
”Zayn, du suger!” sa jag och han lipade mot mig.
”Sååå?” frågade han och väntade på ett svar.
”Okej.. vi har vart ute, en gång..”
”JAG VISSTE DET!” skrek han.
”Tyst!” sa jag och slog till honom löst på armen, och han skrattade åt mig.
Efter kanske en timme så öppnades ytterdörren och doften av kartong och pizza fyllde snabbt hela lägenheten. Jag reste mig från soffan och gick ut till köket. På bordet stod nu sex kartonger med pizzor och fyra matkassar, fast det lär nog inte va någon mat i dom.
Jag gav Molly en bit av pizzan och la den på en tallrik. Hon tog den och gick ut till dom andra. Harry och jag var nu ensamma i köket. Han gav mig ett stort leende, och blinkade mot mig innan han försvann ut också. Jag kom sist in i rummet och fick därför sitta på golvet, jämte Harry.
Zayn gick fram till den stora tv:n och la i skivan i dvd spelaren.
”Vilken film?” frågade jag med munnen full av pizza.
”Bedtime Stories!” sa Molly högt.
Filmen startade och jag kände Harrys hand söka efter min. Jag tog den och flätade in mina fingrar ihop med hans.
”HARRY OCH GABRIELLA ÄR KÄRA!” skrek Molly och fnissade. Jag kände mina kinder hetta och min hand släppte snabbt Harrys. Jag tittade mot honom och han var lika röd han. Bakom oss i soffan hördes visslingar från Louis och jag vände mig om för att slå till honom på benet.
”Kan vi starta filmen nu?” sa jag trumpet, och Harry gav mig en fjäderlätt kyss på kinden. Vilket bara gjorde att Louis började vissla ännu mer. Jag blev så generad att jag inte visste vart jag skulle ta vägen.
Filmen startade och lyckligtvis för mig så fick det resten av gänget att glömma vad som precis hade hänt.
Efter bara kanske 10 minuter så hade Molly redan somnat, och man kunde höra hennes djupa andetag. Hon hade lagt en kudde i Liams knä innan som hon nu låg med huvudet på.
”Vill du att jag ska ta henne?” frågade jag Liam. Jag fick en lätt skakning som svar.
”De är lugnt!” sa han och drog en filt över henne, och jag vände ansiktet tillbaka mot tv:n. Jag vilade blicken på Harrys ansikte i profil. Hans lockar låg perfekta och ramade in ansiktet. De var inte svårt att förstå att så många tjejer hängde efter honom.
”Ser du något vackert?” viskade han med ett leende, och jag log lite generat och vände direkt tillbaka ansiktet mot tv:n. Jag kunde fortfarande känna hans blick bränna i nacken. Jag kollade in i de gröna ögonen, jag kände trygghet och värme där. Hos honom. Med honom. Han la sin arm om mina axlar och drog mig in i hans famn. Jag slöt ögonen och föll in i sömn i hans trygga famn.
Förlåt för jätteseg uppdatering, men det ska bli bättre nuuue!! :)
Stole My Heart- Kapitel 15
Jag vaknade av att solens strålar lös mig rakt i ansiktet. Jag hade glömt dra för gardinerna, igen. Huvudvärken var borta, och jag mådde mycket bättre. Jag kollade snabbt på klockan och konstaterade att den var halv tio. Jag kunde lika gärna gå upp. Jag drog på mig de gråa mjukisbyxorna som låg på golvet och satte upp håret i en slarvig bulle mitt på huvudet. Sedan gick jag mot köket.
Jag öppnade kylskåpet, och tog fram juice paketet, som jag ställde på bordet, fram ur skåpet tog jag också en skål, flingor och mjölk. Dörren till mammas sovrum flög upp, och ut kom Markus. Han hade bara på sig en vit t-shirt och kalsonger, det var mer än jag behövde se.
”Hej kan du ta på dig något mer?” skrattade jag och höll för ögonen.
”Vadå?” skrattade han. Det hade visat sig att Markus faktiskt var riktigt schysst när man lärt känna honom. Han kändes som en pappa nästan. Han pussade mig på huvudet innan han satte sig ner jämte mig vid bordet. Mamma kom också ut från sovrummet.
”God morgon älskling!” sa hon och kramade om mig. Hon gick direkt och satte på kaffe sedan gick hon mot skaferiet och tog fram allt hon kunde hitta.
”Grace, ska du äta allt det där?” flinade Markus och gav allt mamma hade ställt på bordet en menande blick.
”Nej…” svarade hon och satte ner kaffekopparna på bordet. Markus pussade henne på kinden, och hon rodnande lite. Jag var verkligen glad att hon hade träffat honom. De var som gjorde för varandra, och vi hade äntligen börjat kännas som en hel familj igen.
Ljudet från tv:n stängdes av och Molly kom in. Hon gav mig en stor kram innan hon gick och satte sig i mammas knä. Jag stoppade den sista skeden med flingor i munnen innan jag reste mig upp och la min skål i diskhon.
När jag kom tillbaka in i mitt rum tog jag ut telefonen ur laddaren och ett sms låg och väntade på mig. Från Harry.
”Vi ska fortfarande ses ikv, right? ;)xx” Jag knappade snabbt in ett svar som innehöll ett kort ja. Ikväll gällde det, jag skulle gå ut med Harry. Jag var jättenervös. Tänk om han skulle tycka att jag är en idiot. Nej, de kommer gå bra.
Lätta knackningar hördes på min dörr. Molly kom in, och hoppade in i min famn. ”Hejdå Gabbii!” sa hon och kramade mig så hårt hon kunde.
”Hejdå Molly!” Mamma, Markus och Molly skulle gå ut och hitta på något, för Mollys skull. Jag vet dock inte vad de skulle göra. Jag höll Molly i handen hela vägen ut till hallen. Jag kramade om mamma och Markus innan de försvann ut genom dörren.
Jag landade i soffan med mobilen framför näsan. Först gick jag in på twitter, inget nytt. En ny följare, det var allt.
Jag la håret till rätta och kollade en extra gång i spegeln. Allt var på sin plats. De svarta byxorna, den blåa blusen. Jag kollade snabbt på klockan. Jag var tvungen att gå nu om jag skulle hinna. Eftersom att han inte visste var jag bodde och att jag tyckte att han inte behövde hämta mig så bestämde vi att vi skulle ses utanför cafeet där jag jobbade.
Jag stängde dörren intill lägenheten och låste. Jag blev mer och mer nervös desto närmare caféet jag kom. När jag gick runt hörnet såg jag honom. När han fick syn på mig letade sig ett leende fram på hans läppar och jag log tillbaka mot honom. När jag kom fram till honom kramade han om mig. Det kändes skönt, det kändes som om det var där jag hörde hemma.
”Hej!” sa han, med armarna fortfarande runt mig.
”Så vart ska vi?” frågade jag nyfiket när han hade släppt mig.
”De får du se.” sa han hemlighetsfullt. Jag hatade hemligheter, jag var alltid så nyfiken. Jag klarar det inte.
”Harrryyyy!” sa jag otåligt, och han log mot mig. Alltså hans leende. Jag blev knäsvag. Han är perfekt.
Längs med att vi fortsatte gå så fann hans hand min, och han flätade in sina fingrar i mina. Jag blev helt varm, trots att det bara var några plusgrader. Han vände sitt ansikte mot mig och log. Är det här en dröm?
Vi hade inte alls gått långt när vi stannade utanför en liten restaurang.
”Här!” log Harry och slog ut med armarna. Jag skrattade åt den fina gesten med armarna
Vi gick in genom glasdörren som ledde in till restaurangen. Det var jättemysigt inuti. Det brann ljus på alla borden. Alla borden var lix om inramade på något sätt, så man satt som för sig själv. Det sprang servitörer mellan borden som tog de få personerna som var här’s beställningar. En servitör kom och ledde oss till ett bord. Bordet var längst in i rummet, och det kändes skönt att få sitta privat. Väggarna var målade i rött och matchade de bruna sofforna som stod intill alla borden. Servitören la varsin meny framför oss innan han lämnade. Jag öppnade menyn och såg direkt priserna. Shit det var dyrt, det skulle gå åt hela min lön, men det får det väll göra då. Jag vill inte sitta och säga till Harry att jag inte kan betala, det skulle bli för pinsamt.
En servitör kom med drickorna som vi hade beställt och ställde dem framför oss.
”Det är verkligen jättefint här!” sa jag för att avbryta tystnaden.
”Visst är det, jag älskar verkligen att gå hit. Det är så lugnt här. Jag känner mig som en människa här, och inte en världskändis.” Samtalet flöt på bra, och klockan hade blivit 10. Hade vi verkligen suttit här i 3 timmar?
”Hey, jag kommer snart, jag ska bara gå på toa” sa jag ursäktande.
När jag gick ut från toan så stod Harry några meter bort och väntade på mig.
”Ska vi gå?”
”Ja, men ska vi inte betala först?” frågade jag undrande.
”Redan fixat!” svarade han och log mot mig.
”Men du behövde inte betala för mig Harry! Du får tillbaka pengarna.” sa jag protesterande.
”Nej, jag tar det!”
”Säkert?” sa jag och kramade om honom.
Han tog min hand igen, och vi gick ut.
”Vad nu?” frågade jag.
”Antingen så får du gå hem, eller så får du gå med mig hem?” sa han och log finurligt mot mig.
”Ah, hejdå då!” skrattade jag och vände mig om för att låtsas gå hemåt.
”Fel håll…” sa Harry lågt och skrattade åt mig.
Vi gick in i Harrys och Louis lägenhet. Louis var hos Eleanor, så vi var själva.
”Så jag är verkligen inne i Harry Styles lägenhet? Omg jag kommer svimma. Och där är självaste Harry Styles! Från one direction! Är det här en dröm?” Låtsades jag fan girla. Harry tittade roat på mig medan jag gjorde små glädjeskutt.
”Jag ville prova hur det var att fan girla, men det är nog inte riktigt min grej..” sa jag och Harry instämde. Jag följde Harry in i sovrummet, och slängde mig ner på hans säng. Han la sig jämte mig. Jag tittade in i hans underbara gröna ögon. Hans fingrar flätades ihop med mina, och de få centimetrarna mellan minskade, han la sin hand på min kind och hans läppar mötte mina. Det var magiskt. Alla bekymmer som fanns försvann, det fanns bara han och jag. Tiden stod still. Jag kunde inte var gladare.
Stole My Heart- Kapitel 14
De senaste dagarna så hade jag inte kunnat tänka klart, hade Harry Styles bjudit ut mig? Harry Styles. Du hör ju hur galet det låter. Det hade bara gått 2 veckor sen det med Noah, men det kändes som om jag var över honom, eller så fort jag kom att tänka på Harry, så gjorde det de. Det var han som lös upp mina dagar.
Jag satt och dagdrömde med pennan lekandes i mitt långa hår, när jag plötsligt hörde Ms. Cross kalla mitt namn, flera gånger.
”Va, ja?” fnitter spreds runt i klassrummet, hon tittade surt på mig genom sina runda glasögon innan hon fortsatte med uppropet. Hela tiden så skulle folk skoja och göra sig roliga inför klassen, jag ville bara gå fram till dom och slå till dom i ansiktet.
Jag trummade med pennspetsen i mot det blanka pappret där jag skulle fylla i svaren på mattetalen. Mitt huvud var helt rörigt.
Efter en seg timme så fick vi äntligen gå. Fast varje gång jag behövde krossa korridorerna så blev jag nervös, nervös för vad jag skulle möta på vägen mellan mitt skåp och klassrummen. Jag ville helst inte att någon skulle prata med mig. Jag drog luvan över mitt huvud och luffade mot skåpet för att ta fram grejerna för nästa lektion, vilket visade sig vara fysik. Jippie…
Väskan slog i mot mitt ben när jag gick hemåt. Jag var trött, hade ont i huvudet och ville bara sova, men jag visste att jag var tvungen att plugga inför proven imorgon. Men det var torsdag, alltid något, och på lördag skulle jag träffa Harry, vi skulle ha våran dejt. Jag undrar vad det var han hade tänkt att vi skulle göra, han hade inte velat avslöja något.
Vinden fläktade mig i ansiktet och jag rös på grund av kylan, och jag snabbade på stegen hem för att jag skulle kunna sätta mig under en varm filt, och dricka te. De märktes verkligen att hösten började övergå i vinter, vi var snart i slutet på november.
Det hade hunnit bli kolsvart trots att klockan inte var så mycket, och det hade precis regnat, det kändes i luften, skulle säkert börja regna snart igen. Det låg löv överallt på gatorna, som kom från de nu nakna träden. Lyktorna gav ifrån sig lite ljus i mörkret, men inte tillräckligt, inte för mig. Jag snubblade på något som löven dolde och föll framåt.
Jag slog i samma handled som jag slog i för några veckor sen på cafeet, när jag så klumpigt hade ramlat med en bricka full av disk. Fast jag borde kanske inte klaga, det var ju så jag träffade Zayn, till att börja med.
Böckerna som jag hade haft i en hög i famnen flög åt alla håll och blev fuktiga på grund av den våta marken. Jag reste mig upp, och handleden värkte som jag vet inte vad. Den dunkande känslan fick mig okoncentrerad, jag är inte säker på om jag slog i huvudet, för handleden gjorde så ont att jag inte kunde känna något annat.
Jag drog fingrarna över pannan och ryckte till när jag nådde en punkt som gjorde himmelskt ont. Fingrarna blev fuktiga och jag höll dem i höjd med ögonen, det blödde. Äsch, det var säkert inget farligt.
Så gott jag kunde så försökte jag samla ihop alla böckerna och papperna som jag tappat, men det var svårt i det svaga ljuset som lyktan ovanför mig gav ifrån sig. När jag tillslut tagit upp allt från marken, vad jag kunde se i alla fall, hördes fotsteg längre upp på gatan. Det var säkert bara någon hundägare som hade bestämt sig för att ta en promenad.
Personen kom närmre och i det gula svaga skenet kunde jag urskilja att det var Noah?! Noah, jag ville absolut inte snacka med honom. Allting hade gått så bra utan honom. Jag skulle precis börja gå åt andra hållet, men han hade redan fått syn på mig.
Han gick dom få meterna fram till mig. Jag sa inget, jag hade inget att säga honom. Han var så nära mig så varje andetag han gjorde fläktade mig lätt i ansiktet och jag kunde känna doften av hans andedräkt. Mer och mer regn började komma och mitt hår var fuktigt. Han skulle precis öppna munnen men stängde den lika snabbt igen. Hans blick granskade mitt ansikte. Så illa kunde det ju ändå inte se ut?
”Vi behöver snacka.” sa han tillslut.
”Noah, jag har inget att säga dig, jag vet vi var inte ihop eller något, men att kyssa någon annan? Framför mig? Det är bara fel..” med de orden tänkte jag lämna honom men han fick snabbt tag i min arm, och vände mig mot honom igen.
”Snälla gå inte!” Jag drog åt mig armen, som han fortfarande höll i. Mitt huvud dunkade, värre än innan, jag kunde inte tänka, och min arm, jag ville bara skrika, jag orkade inte med detta.
”Du, kan vi inte ta det här en annan gång, jag känner inte för det just nu, mitt huvud dunkar som fan och ja…” Mina ögon stannade i hans, vi hade aldrig varit speciellt seriöst, men den blicken påminde mig ännu en gång om varför jag vart kär i honom. Känslorna som jag trodde var borta cirkulerade runt i min kropp. Jag ville inte detta, jag ville inte ha honom, men ändå stod jag här nu.
Hans ansikte närmade sig mitt, han lutade sig in för att kyssa mig.
”Sluta!” Jag backade från honom och med en nu förvånad blick iakttog han mig.
”Det här går inte, jag har gått vidare” Med de orden lät han mig lämna honom. Utan att säga något. Det var bäst såhär, och det visste jag.
Regnet som nu öste ner hade blött ner böckerna, mitt hår, allt. Jag skyndade på dom sista stegen hem. Fast om smärtan hade fått bestämma nu så hade jag bara satt mig ner här. Jag var trött, jag ville bara lägga mig ner och sova.
Men äntligen så kunde jag skymta porten upp till våran lägenhet. Äntligen.
Så de har tagit jättelång tid för detta kapitlet att komma, men nu så är det här. Så vad tycker ni? Om ni är duktiga på att kommentera så kommer det ett till kapitel till och med imorgon.
Och återigen förlåt för dålig uppdatering!
Stole My Heart- kapitel 13
Jag började trumma med fingrarna på bordet medans jag väntade. Jag var tidig, men jag började ändå tappa tålamodet. Jag kollade snabbt på den stora klockan som hängde på vägen, 5 i 12. Alltså skulle han vara här när som. Jag kollade mot ett av fönsterna, solens svaga strålar speglades mot rutan, man kunde se hur smutsig den var. Med tanke på att allting som var innanför speglades i glasskivan så var det svårt att se ut, men jag kan svära på att det var han som stod utanför. Han höll någon i handen. Jag kunde inte se vem, bara att det var någon tjej. Han gav henne en lång kyss innan han tryckte ner handtaget på dörren.
Glädjen av att se honom övergick i tårar som rann ner längs mina kinder. Noah var nu inne på cafeet, och han fick syn på mig. Hans sms om att vi behövde prata verkade allvarligt så jag hade skyndat mig hit, men nu förstod jag vad det gällde.
Jag försökte hålla tårarna inne, mina ögon sved, och helst av allt så skulle jag bara vilja kasta mig in hans famn, men de skulle jag självklart inte kunna göra. Han fick syn på mig och förstod att jag antagligen såg vad han hade gjort utanför.
Jag tog väskan som hängde på stolsryggen och hängde den över axeln. Stolen gnisslade mot golvet när jag hastigt reste mig från den. När jag mötte honom, så stannade jag för någon sekund, och jag kunde höra vad han. ”Snälla, låt mig förklara!”
”Du har inget att förklara!” jag ville egentligen bara slå till honom, men istället så lämnade jag honom där med de orden.
Efter att jag hade gått några meter så brast det. Jag kunde inte hålla tårarna inne, hur mycket jag än försökte så gick det inte.
När jag kom till parken, där det var lugnare än mitt inne i stan, så satte jag mig under ett av de stora träden med ryggen i mot stammen. Jag begravde ansiktet i händerna och lät tårarna rinna, nu när de hade börjat så skulle jag aldrig kunna sluta.
”Hey?!” Den rösten. Jag visste direkt vem det var. Fast varför nu? Jag ville inte att han skulle se mig såhär. Men jag lyfte ansiktet ur mina händer i alla fall. Jag drog snabbt med händerna över ögonen, för att det inte skulle se så hemskt ut som det antagligen var. Jag var säkert svart i hela ansiktet på grund av mascaran.
Jag log mot honom, eller jag försökte. Han satte sig ner jämte mig, med blicken fäst på mig.
”Harry, du behöver inte sitta här. Jag klarar mig!” uppmanade jag, och försökte få min röst att återgå till normal, och inte så pipig och försvarslös som den antagligen gjorde just nu.
”Vad har hänt?” frågade han till slut, och kollade med sina underbara gröna ögon in i mina, bara det fick mig att må bättre.
”Äsch, inget..” jag ville inte sitta och snacka om mina problem med honom, eller egentligen ville jag det, men han kanske bara tycker att jag överdriver. Noah och jag var inte ens ett par. Tänk om han tycker att jag är för mycket.
”Klart att de är nånting, annars skulle du inte sitta här” sa han, fortfarande allvarlig. Okej, han får tycka vad han vill, sedan berättade jag allt om Noah, och jag väntade fortfarande på att han skulle säga något.
”Vilken idiot! Gabriella, du förtjänar någon mycket bättre än honom. Han är inte värd dig!”
”Mh, visst..” svarade jag och kollade ut i luften mot en av stigarna som fanns i parken där det gick nya par hela tiden, som höll handen. Kysste varandra på kinden…
Han la sin hand på min kind och vred mitt ansikte mot hans. Han försökte fånga min blick.
”Lyssna på mig, du är en underbar tjej, och förtjänar bättre. Okej?” jag nickade svagt mot honom, innan jag gav honom en stor kram.
”Tack!”
”För vadå?”
”Att du stannade”
”När som. ”Han log mot mig, och hans gröna ögon blänkte. Det kändes ändå skönt att jag hade berättat för honom. Att han var den jag satt med nu. Att jag log.
Det blev helt tyst, ingen sa något, det ända som hördes var folk längre bort som pratade, det lät som viskningar, och vinden som rasslade i de gula löven.
”Jag vet att detta kanske inte är rätt tillfälle, men..” Jag vände mig mot honom, vad var det han skulle säga? Han kanske tyckte att jag var överdriven. Attentionseeker. Jag mötte hans blick, hans ögon var rädda, ja rädda.
”Ja…?” frågade jag spänt, nyfiken, men ändå lite orolig, tänk om jag hade sagt något dumt. Han tog ett djupt andetag innan han öppnade munnen.
”Vill du gå ut med mig?” Han sa det ganska snabbt, hörde jag verkligen rätt? När jag insåg att jag faktiskt hade hört rätt, så kunde jag inte låta bli att le.
”Ja!”
Här händer det lite ja. Förlåt för dålig uppdatering, men som jag sagt tusen gånger innan, Jag ska bli bättre. Så vad tycks? Kommentera nu bejjbs! :)
Stole My Heart- Kapitel 12
”ZAAAAYYYN!” skrek jag när han omfamnade mig. Jag kramade honom länge, de va skönt att få göra det. Jag hade inte sett honom på jättelänge. Jag hade verkligen saknat honom.
Någon harklade sig bakom Zayns rygg, och jag insåg då att han inte hade kommit ensam. Så snabbt som jag släppt taget om Zayn så stelnade min kropp. Jag kunde inte röra mig. En stor klump bildades i halsen och jag började kallsvettas. Det här var ändå One Direction. Tänkt om de inte gillade mig. Fast Zayn gillar ju mig, I guess.
Jag släppte väggen med blicken, och Zayn flyttade lite på sig så att jag kunde se de andra.
”Zayn, om det inte vore för att du är med Perrie, så skulle man kunna tro att ni har nått på gång!” skrattade en av killarna som snart presenterade sig som Louis. Jag kände att kinderna hettade, och jag blev antagligen jätteröd, vilket bara gjorde det ännu mer awkward.
Louis som han hette, gick fram och kramade mig, och efter en stund, efter att chocken lagt sig, så kramade jag honom tillbaka. Sedan presenterade sig två av de andra killarna; Liam och Niall, och jag fick en kram av båda.
Jag började känna mig mer säker, och nervositet började släppa nästan direkt. De var lika snälla och lätta att prata med som Zayn.
Allting gick bra, ända till jag såg in i hans gröna ögon. Han som presenterade sig som Harry. När jag kom tillbaka till verkligheten, och insåg att jag fastnat med blicken i hans ögon, så tittade jag generat bort, och han skratta lågt. Harry kramade mig och sedan följde vi efter de andra in i köket.
När vi kom in i köket började alla killarna plocka upp massa saker ifrån kassarna de haft med sig. Såg ut som en massa godis, läsk, mm.
Ju längre jag hängde med dem desto mer avslappnade kände jag mig. Jag hade aldrig trott de. Eller jo, kanske, eller jag vet inte vad jag hade tänkt.
”Var står det skålar?” Frågade Louis, och jag öppnade skåpet som stod ovanför diskbänken, och tog fram 4 skålar till olika sorters onyttig mat. De hade med sig en film som vi bestämt av vi nu skulle titta på, så vi tog alla skålar och flaskor med in till vardagsrummet där tv:n fanns. Vi satte oss ner i soffan, och för de som inte fick plats, på golvet, medan Niall gick iväg för att hämta filmerna. Jag hamnade i ena änden av soffan, och Harry hamnade jämte mig. Varför vet jag inte, men jag kände mig nervös vid honom, men det kändes ändå bra. Nej, hur kunde jag tänka såhär, jag hade en pojkvän, som jag älskade mest av allt.
När Niall kom tillbaka så hade han 3 filmer med sig, men jag kunde inte tyda vilka det var.
”Så vilken film börjar vi med?”
”Det kan va bra att veta vilka filmer det är” påpekade jag, och han log mot mig.
”Nä, behöver ni veta de” sa han låtsads chockat innan han bläddrade bland filmerna och svarade. ”Snakes on a plane, Die Hard, eller” han försökte tyda vad den sista var för film. ”Love actually! Vilket jag antar det var Harry som valde..” sa han och gav Harry en bitchblick. Harry ryckte på axlarna och svarade ”Vad? Det är en bra film!”
”I alla fall, jag röstar på Snakes on a plane!” skrattade Zayn, och efter mycket om och men så blev det den.
Filmen hade börjat och jag drog upp benen som hängde över soffkanten och lade armarna om dem. Det kändes mycket tryggare så, feg som jag var.
Jag tog en av skålarna som stod på bordet, vilket verkade innehålla popcorn, och började sedan att koncentrera mig på filmen.
Några timmar senare, efter att filmen var slut, bestämde jag mig för att gå och kolla till Molly, och se om hon fortfarande låg och sov. När jag började närma mig den ljusa trädörren, som skiljde hallen från rummet, så började jag smyga, så att jag inte skulle väcka henne. Jag öppnade försiktigt dörren och mörkret i rummet fick mig att se dåligt innan ögonen vande sig vid hur mörkt det var. Jag tryckte på en knapp på mobilen för att lysa lite, men inte så mycket så att hon skulle vakna.
När jag kom fram till hennes säng så såg jag att hon låg och sov. Ansiktet var vänt ut mot mig, och hon rynkade pannan lite när det svaga ljuset från min mobil lös henne i ansiktet. Efter att jag i ungefär en minut betraktat min lillasyster som låg och sov. Så hjälplös. Så söt. Så stilla. Så bestämde jag mig för att gå därifrån så jag inte väckte henne.
Jag stängde dörren försiktigt efter mig när jag gick ut ifrån rummet och in i hallen, mot vardagsrummet. När jag kom in i vardagsrummet så chockades jag lite smått av synen. Det var ingen där. Hade alla gått? Jag kanske inbillade mig att de gillade mig? Men inte Zayn? Eller? Jag kände mig nästan lite besviken, eller ledsen när jag satte mig ner i soffan.
Jag drog upp benen så högt jag kunde, och stirrade på tv skärmen. Men vänta lite. De hade ju lämnat filmerna och allt godis. Så mycket kunde de väll ändå inte ogilla mig. Den besvikna känslan övergick till fundersam. Vart hade de tagit vägen igentligen.
När jag satt som mest och funderade så kände jag någon som långsamt andades bakom mig. Djupa lugna andetag. Jag stelnade till. Jag kunde inte röra en millimeter av min kropp. Va fan? Något rörde vid min axlar, och jag blev om möjligt räddaren än förut. En svag röst viskade in i mitt öra ”Bu!” Chockade som jag var så skrek jag till. Högt. Riktigt högt. När jag insåg vem det var så släppte skräcken som frysit min kropp.
Flera skratt hördes, och alla kom fram från sina gömställen.
”Du skulle se ditt face! Priceless!!” skrattade Harry som hade stått bakom mig.
”Ha-Ha!” sa jag sarkastiskt. ”Jag är lättskrämd” sa jag tyst och högre skratt hördes. Jag vred på huvudet mot Harry. Hans blick mötte min, jag fastnade i hans gröna ögon, och han gav mig det största, vackraste leendet jag någonsin sett.
Här är kapitel 12. någon som gissade på att det var killarna? ;) Ajja, iaf, fortsätt kommentera! :) Eller, kommentera nu gguuuys! Nästa kapitel dyker nog upp någon gång i veckan. Glöm inte kommentera nu. ;)
- My.xx
Stole My Heart- Kapitel 11
Jag la upp fötterna på bordet framför mig och tog mackan som låg på bordet i den ena handen och fjärrkontrollen i den andra. Jag tryckte på knappen och det plippade mellan kanalerna. Inget intressant dock. Jag gav upp och efter mycket om och men så bestämde jag mig för att det var värt att resa mig från soffan och hämta min dator.
Jag hade tänkt sätta på en film men fastnade i stället framför twitter. Inget roligt igentligen, satt ändå som fastklistrad framför skärmen. Jag tryckte på ”ny tweet” och skrev: ”Twitter is seriously destroying my social life”
När jag hade tänkt lite så raderade jag snabbt tweeten, någon av ”bitcharna” skulle kanske se det, och sedan skriva någon dryg kommentar. Egentligen, är de konstigt att jag brydde mig om dom. Jag är så mycket bättre än så. Men vad skulle de tjäna till att bråka? Dom skulle ändå vinna. Jag ville inte precis ha det värre än det är.
Datan gjorde ett plingande ljud och efter ett tag insåg jag att det var ett direktmeddelande. Lite nyfiket så öppnade jag meddelenadet och insåg snabbt att det var från Zayn.
”Hey babe! Hur mår du? Förlåt att jag inte har hört av mig, men vi har haft fullt upp. Men jag och killarna är lediga ikväll. Lust att hänga på filmkväll hemma hos mig?” Jag funderade lite innan jag svarade. Strecket som blinkade på datorn var irriterande och visade att jag skulle skriva något. De var inte de att jag inte ville, för det ville jag, mer än något annat, men jag visste inte om jag vågade. Jag hade knappt något självförtroende. Alltså, hur skulle jag klara av att träffa 4 nya killar? Tänk om dom inte alls tyckte om mig. Men jaja, jag har ju inget bättre för mig, så..
”Visst, vilken tid? Förresten du…?” Ett svar trillade snabbt in, och jag log när jag läste igenom det. Att han blev orolig så fort jag skrev något så litet som det.
”Vad?! Har det hänt nått?”
”Neej…. Jag ville bara säga att jag älskar dig så jävla mycket!”
”Haha, du gjorde mig orolig där ett tag… Men jag älskar dig med! Och vi ska ses vid 6. Xx” Okej, ikväll gällde det. Jag skulle träffa de andra killarna. Men usch, dom kanske inte alls gillar mig? Eller, nej jag måste sluta tänka så.
Mamma kom utsläntrande från sovrummet. Med mobilen och nycklarna i högst hugg. Ja, stressade var vad hon var.
”Vart ska du? Du skulle väll vara ledig idag?” frågade jag med blicken fäst på tv:n.
”Nej, eller jo. Eller jag måste gå. Passar du Molly?” hon sprang fram och pussade mig på pannan, och innan jag hann svara så var hon ute ur lägenheten.
”Jo, men visst. Tack!” muttrade jag för mig själv.
Jag drog upp mobilen ur fickan för att skicka ett sms till Zayn om att jag inte kunde. Jag kände mig besviken. Jag hade faktiskt sett fram imot det. Men samtidigt var de som om något lättade från mitt bröst.
”Jag e ledsen, jag kan inte komma, mamma stack, och jag måste passa Molly. Vi får ses en annan dag typ..”
Det hade gått flera timmar, och jag var nästan lite orolig. Zayn hade aldrig svarat, tänk om han var sur. Eller ja… Jag kollade på klockan i mobilen för 40 gången den här minuten och klockan var fortfarande lika mycket. 18:16.
De plingade till på ytterdörren. Eller jag trodde först det var från tv:n. Så jag ignorerade det. Men sedan upprepades det, och det knackade. Chockat gick jag fram till dörren för att se vem som stod där. Jag gick med lätta steg fram till dörren. Vem skulle komma nu? Mamma har ju en egen nyckel. För att försäkra mig om att det inte var någon typ seriemördare, så kollade jag igenom det lilla hålet som fanns på dörren. Jag kunde inte låta bli att le när jag såg vem det var.
Jag slog snabbt upp dörren och hans armar hamnade snabbt runt mig och jag överrumplades av honom, fortfarande leendes.
Nu så. Förlåt för väntan! Men nu är det här. Ni får dock klara er utan bilder, orkar inte leta upp några. haha. Så vad tycker ni? Feedback? Vem är de som kommer? Haha.
Om ni kommenterar bra kanske de kommer ett till kapitel imon..? :) Ajja. Haha. Btw, ska bli bättre på att uppdatera nu, men ja. Haha. God Natt! :)
Stole My Heart- Kapitel 10
De hade gått flera dagar sen ”dejten” kanske, till och med en vecka. Det var det enda jag hade tänkt på. De enda som hade fått mig att le. De enda som fått mig att vela fortsätta kämpa.
Jag steg ut i kylan och drog jackan tätar om min kropp för att försöka hålla kylan ute. Det var i slutet av november nu, och bara några veckor kvar av skolan. Vilket också betydde, extra mycket plugg. Fast det gjorde inte mig så mycket egentligen, jag hade aldrig haft mycket i mot skolan.
Eftersom jag hade gått så kunde jag nu skymta en stor byggnad, byggd i rött tegel. Vilket var, min skola.
Väll vid skåpet så tog jag fram böckerna som jag skulle behöva inför nästa lektion, vilket var Matte och Engelska. Jag försökte samtidigt som jag tog mig till lektionen förbli osedd, den senaste veckan hade bara blivit värre. Jasmine och Maddison låtsades inte om mig. Eller jo, om dom ville något. Dom hade mest hängt runt de så kallade ”populära” tjejerna. De gjorde mig inte jättemycket egentligen, eller visst klart man inte tycker om att vara ensam.
Jag började gå uppför trappan som ledde upp till engelskaklassrummen. När man kommit uppför trapporna löd bara en lång, tråkig korridor, med några ynka fönster. Vilket gjorde det väldigt mörkt, och man kände sig instängd, men om man hade gått här så länge som jag gjort nu, så har man vant sig vid det.
När jag kom fram till den röda dörren som skiljde klassrummet från resten av korridorren så sträckte någon av tjejerna som satt på golvet ut ett av sina ben, vilket gjorde att jag ramlade över det och mina böcker flög överallt runt om mig.
”Åh förlåt, men du får faktiskt se upp vart du går!” sa tjejen snäsigt, och dom som sett det skrattade åt de som precis hade hänt, eller kanske inte det som hade hänt, mer åt mig. Egentligen ville jag bara börja gråta, men jag visste att de inte skulle lösa nånting. De skulle antagligen bara bli värre. Det var bara att stå ut. Det var bara vårterminen kvar. Jag klarar detta. En välbekant röst hördes bortifrån andra änden av korridorren, och vi ställde oss automatiskt i ett led bakom dörren.
Historialektionen var äntligen slut, precis som denna dagen. Jag småsprang bort till skåpet för att slippa utstå ännu mera dryga kommentarer. Jag fattar inte hur de kunde bli såhär. Jag gick bokstavligt talat från botten till toppen.
Jag klev in genom dörren till lägenheten och la märke till tystnaden. När jag kom in köket förstod jag varför. ”Hej gumman. Jag är ledsen men jag var tvungen att fixa en grej.. på jobbet. Din lillasyster är hos Markus. Puss och kram – Mamma” Jag var trött på dessa lappar, jag vet inte hur många gånger detta har hänt. Jag var trött på att mamma aldrig fanns där, jag var trött på skolan. Jag var trött på allt.
Jag bestämde mig för att gå ut, så jag gick ut i hallen och snörade på mig mina skor igen, och tog jackan i handen, och gick ut.
Jag drog med handen i det fuktiga gräset, och tittade upp mot himmelen, den som i morse hade varit blå, hade nu blivit täckt av mörka moln. Regndroppar började sakta falla, och det kittlades när en landade på min näsa. Men jag tänker inte gå. Det spelar ingen roll vad som händer.
Lamporna från ett tåg syntes och det närmade sig snabbt. Mitt hår fläktade åt alla håll när det åkte förbi på rälsen bara någon meter ifrån mig. Jag kollade fascinerat efter det när de försvann längre och längre bort från mig.
Det hade nu börjat regna, och jag var dyngsur. Men nu var jag redan blöt så de spelade ingen roll om jag stannade en liten stund till. Det här var stället där jag verkligen kunde tänka. Hur konstigt de en lät, bort från allt, bort från civilisationen.
Steg hördes och dom närmade sig mig, men jag brydde mig inte om att vända mig om för att se vem det var. De var säkert ännu än främling som inte brydde sig ett dugg om varför jag satt här. Men så var det inte.
”Gabriella?!” rösten fick mig att rycka till, det var inte den jag hade väntat mig som skulle stå där med ett paraply i handen. När jag vred huvudet bakåt så såg jag det välbekanta ansiktet. Det var Zayn. Den om någon som jag skulle kunna tänka mig att prata med.
Han gick sakta fram mot mig, och jag vred tillbaka huvudet och stirrade på järnvägen. Vi hade fortsatt prata och setts efter den dagen vi sågs i cafeet. Han hade blivit som en bror för mig. Jag hade berättat allt för honom, eller nästan allt. Jag hade aldrig berättat varför vi flyttat till England, alltså aldrig berättat om min pappa. Konstigt nog, så hade han aldrig frågat heller.
Han satte sig ner jämte mig i det nu dyngsura gräset, och jag drog upp knäna och la armarna om dom då jag började frysa på grund av de kalla vattnet som föll över mig.
Hans blick var riktad mot mig, ville antagligen ha en förklaring. Jag visste hur han var. Han tänkte inte gå förens han fick en.
”Varför sitter du här ensam, i regnet?” han bröt tystnaden, orkade väll antagligen inte vänta på att jag skulle börja förklara.
”Jag tänker..” sa jag tyst. Utan förvarning så la han armarna om mig och kramade om mig. Utan att säga nånting. Då brast det för mig. Jag kunde inte hålla tårarna inne längre. All smärta från de senaste veckorna. Ingen sa något.
”Förlåt, jag förstör dina kläder..” sa jag efter en stund för att försöka förbättra stämningen. Han log snabbt mot mig innan han svarade.
”De är okej, oroa dig inte över det. De jag oroar mig över är varför du sitter här, ensam” han tänkte verkligen inte släppa det här. Jag var inte van vid att ha någon som verkligen brydde sig runt mig. De kändes skönt. Jag visste att han verkligen fanns där för mig dag och natt. Och jag började berätta om min dag i skolan, lappen från mamma, mina känslor. Och hela tiden satt han där och lyssnade, och brydde sig. Det var allt jag velat ha. De var allt jag behövde.
Kapitel 10. Kanske lite annorlunda. Men ÅSIKTER? :)
Stole My Heart- Kapitel 9
Ljudet från min mobil som tydde på att någon försökte få tag på mig väckte mig. Jag tog upp mobilen och försökte tyda det som stod på skärmen, då mina ögon inte var vana vid ljuset ännu. När jag kunde tyda det som stod insåg jag att de var 1 missade samtal från Noah, och 6 sms. De fick mig att börja tänka och inse vad klockan var. SHIT! Jag skulle träffat honom för en timme sen.
Jag hoppade ur sängen och drog med fingret över skärmen på telefonen för att den skulle ringa tillbaka. Jag la telefonen mot min axel och gick mot min garderob för att bestämma mig för något att ta på mig.
När jag hörde hans röst i andra änden, blev hela jag varm och jag lugnade ner mig.
”Förlåt förlåt förlåt… jag försov mig!” började jag medan han bara skrattade i andra änden. Hans skratt var som ljuv sång från änglar, de gick stötar nere ifrån magen, bak i ryggen, genom hela kroppen när jag hörde hans röst. Efter många skype-samtal så visste jag nu både hur han såg ut, och hur hans röst lät. Detta var inte första gången jag pratade med honom.
Hans röst upprepade mitt namn flertal gånger och de fick mig att vakna upp ur min ”dröm”
”Hey, Gabby, är du där?”
”Förlåt..” mumlade jag.
”De är lugnt.”
”Ge mig fem minuter, jag är snart där.” Han skrattade igen, sedan löd tonen av att han avslutat samtalet, och jag återvände till verkligheten.
När jag stod utanför biosalongen sökte jag med blicken efter honom, men jag kunde inte se honom. Tillslut kunde jag skymta honom bland allt folk och jag gick snabbt fram till honom. Hans leende som mötte mig när jag kom gåendes gick inte att beskriva med ord hur vackert de var. De var som att allt stannade. De var bara han där.
”Hej!” sa jag ynkligt och gick fram för att krama honom. Detta var första gången jag träffade honom i verkligheten, och efter veckor av sms, telefonsamtal, och skypesamtal, så kändes det skönt att få se honom på riktigt. Att få röra vid honom. Att få se att han faktiskt fanns, att jag inte bara drömt allting. Jag andades in hans doft, hans ljuvliga i doft, jag hade kunnat göra de, hela dagen faktiskt, men de skulle bli lite awkward, så jag släppte greppet om honom, och såg in i hans vackra, blåa ögon. Min blick stannade i hans, de var som om jag inte kunde släppa den.
Han harklade sig och jag insåg att jag borde komma tillbaka till verkligheten. Jorden anropar Gabriella.
”Så ska vi gå in?”
”Såklart..” mumlade jag lite generat.
Dejten, om man nu kan kalla det för de, hade gått grymt bra. Bara några minuter till skulle jag få njuta av denna dagen med honom. Vi stod utan för porten in till min lägenhet, jag skulle precis gå in genom dörren, när han la sina handflator om mina kinder, och kysste mig. Allting stannade, all nervositet som jag hade haft när jag först hade sett honom tidigare idag kom tillbaka och hela jag pirrade av lycka. De här va underbart.
Hans läppar kom längre och längre ifrån mina, och jag kramade honom, hårdare än innan, innan jag skulle försvinna in genom dörren. Drog in ett sista andetag i hans närhet. Jag släppte motvilligt honom och drog mig närmare dörren, med ett leende på läpparna, som antagligen skulle finnas kvar lång tid framöver.
”Hejdå!” sa han tyst, pussade mig på kinden innan han vände sig om och gick bort mot vägen, och jag gjorde likadant och gick in genom dörren.
”Heej! Vart har du varit?” var de första jag hörde när jag klev in i hallen. Visst fan, jag sa aldrig till mamma att jag gick ut.
”Förlåt, jag glömde säga till, jag har vart ute med en… kompis.” sa jag och försökte verka diskret.
”Hm, visst…” sa mamma fundersamt efter att hon hade granskat mitt ansikte.
”En kompis, visst. Jag må vara gammal men inte dum gumman.” Jag skrattade åt hennes kommentar, och in kom en springandes Molly och kastade sig i min famn.
”Heeeej Gabbiii!” skrattade hon när jag lyfte upp henne och slängde med henne i luften.
”Heej Molly!” härmade jag henne och pussade henne på näsan. Hon skrattade mot mig, och det var de enda som faktiskt kunde göra den här dagen om möjligtvis bättre.
”Jag älskar er så jävla mycket!” trallade jag, och med en förvånad blick från mamma lämnade jag köket och försvann in i mitt rum, för att göra mig i ordning för natten.
Bästa dagen på länge.
Ojojoj, nu börjar de hända lite grejer. Hur kommer de här gå? Kommentara nu bejjbs, jag vet att ni kan. Skulle gärna vilja ha lite respons. :) Ajja, de kommer komma mera drama framöver, nu är det mycket nya personer och sånt, de kanske är lite rörigt, men de kommer att bli bättre sen. Promise. Och glöm nu inte kommentara. ;)
Stole My Heart- Kapitel 8
Jag plockade upp ännu en kaffekopp och placerade den på den redan fulla brickan. Jag bar upp den på min arm och blåste irriterat bort ett hårstrå som envisades med att lägga sig framför mina ögon.
”Jävla hår” svor jag tyst och satte ner brickan för att kunna knyta om bandanan som höll uppe mitt lila hår. Jag passade på att rätta till mitt förkläde innan jag ännu en gång bar upp brickan och började gå emot köket för att kunna lämna av all disk. Klantig som jag är så lyckades jag lägga fällerben för mig själv och snart så låg jag på golvet, omringad av krossade koppar, och svor tyst för mig själv.
”Shit, är du okej?” hörde jag en orolig röst säga och jag öppnade sakta ögonen medan jag nickade.
”Inget brutet” sa jag och gjorde ett försök till att sätta mig upp- En otrolig smärta sköts upp igenom min arm och snart låg jag på golvet igen.
”Tror jag inte i alla fall” la jag snabbt till och kisade upp emot killen som stod lutad över mig.
”Här, jag hjälper dig upp” sa han och erbjöd mig hans hand som hjälp upp. Jag la min hand i hans och han drog upp mig på fötterna igen.
”Wow, där. Hur mår du?” frågade han oroligt och jag ryckte på axlarna,
”Mitt huvud bultar” sa jag och han ledde mig snabbt till ett utav de många borden. Han drog ut en stol för mig att sätta mig på och det gjorde jag.
”Jag är Zayn” presenterade han sig och jag log emot honom.
”Jag vet vem du är” sa jag och blinkade.
”Men jag är Gabriella” svarade jag och han log.
”Amerikanare hör jag” han hade en smått retsam ton på rösten och jag lipade emot honom.
”Så du vet vem jag är alltså?” log han.
”Japp, jag menar. Vem vet inte?” svarade jag som om det var självklart.
”Inget fan?” frågade han och jag skakade på huvudet,
”Nope, sorry” sa jag och han skrattade.
”Tack Madison” sa jag och gav det ihop vikta förklädet till henne. Hon hade sagt åt mig att hon kunde ta över så att jag kunde gå hem och vila mig.
”Ingen fara, gå nu” manade hon och jag gjorde som hon sa. Lyckligtvis så var vägen hem till mig inte för lång så jag behövde inte genomlida den hemska huvudvärken för länge.
Dock så var den lång nog för mig att kunna fundera närmare på Zayn. Till skillnad från alla andra så hade jag inte känt mig varken blyg eller rädd för att han skulle döma mig. Jag hade känt mig som den Gabriella jag varit förut och jag älskade det. Men det skrämde mig, mycket, att någon jag inte ens kände kunde locka fram det hos mig. Jag visste inte riktigt hur jag skulle reagera så jag flydde. Jag hade nästan direkt lämnat honom och flytt in i mitt lilla skal. Patetiskt, jag vet.
Han hade dock lämnat sitt nummer till mig, så jag antar att jag inte ”skrämt” bort honom.
Telefonen hånade mig där den låg framför mig på sängen, den liksom kallade på mig och bad mig att höra av mig till Zayn, fast den visste att jag inte vågade. Den visste att jag var för feg, och för rädd, för att göra något utöver det vanliga. Jävla självkänsla. Jävla ej existerande självkänsla.
Jag tog ett djupt andetag och slängde mig fram till telefonen för att klicka på skicka. Meddelandet hade skrivits för timmar sedan men inte förens nu hade jag funnit modet för att skicka det. Och nu var det försent för att ångra sig. Jag kollade ner på meddelandet och suckade. Komplicerade skit.
Till Zayn;
”Hej Zayn, det är Gabriella. Från cafeet, tänkte det skulle vara relativt smart om du fick mitt nummer också! ;)”
Snart vibrerade min telefon till och jag satte andan i halsen medan jag klickade fram meddelandet.
Från Zayn;
”Hej där Gabriella, jo. Det underlättar om jag någonsin skulle vilja få tag på dig ;)”
Jag garvade åt honom och kände lättnaden sprida sig inom mig. Vad hade jag att vara orolig över?
Till Zayn;
”Såpass, vad har du för dig då?”
Från Zayn;
”Hänger med några vänner, du själv?”
Till Zayn;
”Precis samma som varje dag. Inte ett skit”
Suckandes slängde jag telefonen på sängen och började gå ner, för den knarriga trappan, med tunga och motvilliga steg.
”Gabriella kom ner hit nu” ropade mamma precis när min fot landat på golvet under trappan.
”Jag är nere” ropade jag tillbaka och svängde in i köket där mina steg tog ett abrupt stopp.
”Hello there Gabriella” hälsade Markus och log, fan.
Stole My Heart- Kapitel 7
Helg. Äntligen. Den här veckan hade varit bland den värsta på länge. Jag hade nog aldrig känt mig så ensam som jag gjort.
De var fredagkväll, mamma jobbade och Molly sov. De ända som gick på tv:n var skräck eller porr, och jag ville inte se något utav de direkt. Så jag bestämde mig för att slå upp datorn. Jag scrollade igenom de få tweets som fanns på min feed. Vilket inte var speciellt många. Och vilket också gjorde mig grymt uttråkad igen.. För skojs skull så gick jag in på omegle, bara för att se om de fanns någon vettig att snacka med.
Jag började snacka med en kille som var 18, eller enligt honom var han det.
Efter att vi hade snackat en stund så hade jag fått veta att han var 18, bodde i London, hette Noah, han älskade fotboll, och var ungefär som jag, eller hans liv såg ut som mitt så gott som, så vi hade mycket att prata om.
De slutade med att vi bytte mobilnummer för att vi skulle kunna fortsätta våran konversation efter att han hade vart tvungen att gå. Tänk om det är någon från min skola.. Men endå, de skulle ju vara rätt coolt. Att ha någon att snacka med. Jag visste ju dock inte om detta stämde, men de kändes ändå rätt.
Jag fällde ihop datan och insåg att klockan var 1 på natten så jag bestämde mig för att gå och lägga mig, inte för att jag var trött utan brist på annat att göra. Så jag släckte alla lamporna och gick in och lade mig i min säng för att somna.
Jag vaknade upp av att min mage gjorde himmelskt ont, och det dröjde inte länge innan jag behövde springa in på toa för att kräkas.
Jag satt ner på toagolvet och försökte andas normalt igen, medan mamma kom in. Hon hade hört mig och hade därför med sig en kopp te.
”Jag vet att de kanske inte är de första du tänker på, men det är bra att få i sig ändå.” sa hon och räckte mig koppen med det rykande innehållet.
”Tack mamma!”
Jag reste mig upp och var på väg mot sängen. Så fort jag ställt mig upp så kände jag mig yr så jag tog snabbt tag i handfatet innan jag skulle ha ramlat ner på golvet, men jag tog mig tillslut till sängen.
Dörren öppnades och mamma kom smygandes in, men när hon såg att jag var vaken, så slog hon upp dörren och gick mot mig. Hon ställde sig framför min säng och la en hand på min panna.
”Du har nog feber gumman. Vänta lite!” sa hon innan hon försvann ut genom dörren igen.
In igen kom hon in med en termometer i handen.
”Mamma, jag tänker inte göra de om du kollar!” sa jag och blickade mot termometern. Hon skrattade lätt åt mig innan hon svarade.
”Den är för munnen”
Några timmar senare: då vi hade konstaterat att jag hade feber, och jag hade insisterat på att jag klarade mig själv hemma, och vi hade löst barnvakt till Molly, så låg jag nu i soffan och kollade på tv. Jag blippade mellan kanalerna, men hittade inget roligt att titta på, så jag gick fram till byrån där vi hade filmer staplade i högar. Jag drog med fingret över de olika titlarna på filmerna, och plockade sedan ut ”the vow” vilket klart var en bland mina favoriter.
Filmen var slut, precis som glasen jag hade framför mig. Min telefon som låg i hörnet började vibbrera, så jag tog upp den och konstaterade att de var ett sms. Antagligen från mamma.
Från Noah;
”Hej,
Du kanske inte kommer ihåg mig, men jag var han från omegle du vet. Den snygga killen. ;) Nej, men jag tänkte kolla vad du hade för dig? Och sen om du hade lust att träffas…? :)”
Till Noah;
”Tjena,
Jo haha, tack för påminnelsen, de tog en stund innan jag kom på vem de var. ;) Jo, de hade varit grymt kul, men jag kan tyvärr inte, ligger hemma sjuk. Men en annan dag? :)”
Strax efter att jag hade lagt ner telefonen så plingade den till igen och jag log lite mot skärmen när jag läste de han hade skrivit.
Från Noah;
”Haha, du sårar mig. ;) De går ju inte att glömma nån som mig, right? Ah, tråkigt att höra, men du får krya. Sen om du vill träffas, så vet du var jag finns. Eller de gör du inte, men du har mitt nummer. Ajja, krya. Haha”
Han var den första som faktiskt fått mig att le på riktigt. Men de som skrämde mig var att han ville träffas. Tänk om han skulle börja tracka ner på mig som de flesta andra. De kanske var bättre att ha de såhär, när han inte visste vem jag var? Eller, jag vet inte. Varför hade de blivit såhär. Jag var alltid så självsäker innan, vad hände?
Jag vet inte om jag orkar det här mer.
Okejj, på kapitel 7 nurrå. De kommer snart börja hända lite grejer, om ni förstår vad jag menar. ;)
HAHA! Nejj men åsikter? Feedback? Ni e dåliga med de. :O HAH!
Men, vet dock inte när nästa kommer på grund av att de precis har vart jul, snart e de nyår. Ja, fortfarande saker att fixa. Så, men jag ska försöka få upp i alla fall 1 till kapitel innan nyår. Så håll utkik. ;)
Juul!
Lite efter men, jag hoppas alla haft en bra jul, med släkt vänner paket och sånt juligt. ;)
Btw kap: 6 ligger här under. Glöm inte komentera bejjbs!
Ha en fortsatt bra julhelg, gott nytt år. :)
Stole My Heart- Kapitel 6
Vi gick fram på LA’s gator, och några fotografer sprang förbi. Taylor tog snabbt min hand och skrattade högt. Fotograferna fick syn på oss. Blixtarna från kamerorna var starka, och de kändes som om jag skulle bli blind.
Jag försökte gå åt ett annat håll, och försökte dra med mig Taylor, men hon bara stod kvar, och log mot kamerorna. Jag spelade motvilligt med, då jag inte ville se ut som jag skulle fly. Eller nått.
”Lägg din arm om mig!” Taylor viskade till mig, och jag gjorde som hon sa, dumt nog.
När fotograferna äntligen hade gått, så släppte hon min hand, och log tillgjort mot mig.
”Varför stannade du? De är meningen vi ska undvika dom?”
”Vadå? De är bättre att bli av med dom!” svarade hon och började gå framåt, och jag följde efter.
För varje dag som gick, så förstod jag mer och mer att hon utnyttjade mig. Jag vet inte varför de hade blivit såhär. Vi är inget par. Visst, vi hade en affär, och paparazzis fotograferade mig utanför hennes hotell, vilket var inte speciellt smart, och nu hade de bara blivit såhär. Jag hade inga känslor för henne riktigt på de sättet. Mer som en.. vän.
Men grejen var att, vi kunde ju inte precis och gå ut och säga i pressen att vi har haft en affär, och ”Haylor” gav tydligen mer uppmärksamhet till One Direction, inte för att vi behövde de, men enligt managment så var de en bra idee, så dom har gått ut och sagt till tidningarna att vi var ett par. Eller att vi dejtade. Jag kan ju inte precis säga imot.
Vi gick in genom dörren till mitt hotellrum. Jag satte mig ner på sängen och tog upp twitter. Jag började skratta åt vissa tweets som fansen skrev om Haylor, eller mer om Taylor. Taylor som satt jämte mig, tyckte inte de var lika kul dock.
”Vad skrattar du åt?! De är inte kul!” sa hon surt. Jag kunde inte sluta skratta när hon blev sur, de gjorde de hela mycket roligare.
”Kom igen Babe!” sa jag, fortfarande roat. Hon bara tittade surt på mig.
Jag började kyssa hennes kind, och ner på halsen, men hon drog sig undan och bara tittade på mig.
”Nu?!” sa hon riktigt surt.
”Okej, jag gör de nu innan de är försent…” började jag innan hon hann avbryta mig.
”Vad?!”
”Gör slut på de som fanns mellan dig och mig, om de nu var något!” sa jag och log mot henne. Hon tittade på mig ännu surare, som om de gick.
”Visst, om du tror jag bryr mig så tror du fel! Management kommer aldrig gå med på det.” de var de sista hon sa innan hon höll på att krocka med Louis i dörren.
”Vad var hon så sur för?” frågade Louis förvånat.
”Jag gjorde slut, på de som nu fanns emellan oss.” Louis log stort mot mig och kramade om mig.
”Äntligen, jag har saknat dig babe!” sa han och jag skrattade åt hans kommentar. Och de tog inte lång tid innan resten av gänget kom in på hotellrummet, vilket vill säga; Eleanor, Danielle, Perrie, Liam, Niall och Zayn.
”Var är Taylor? Skulle inte hon med?” frågade Danielle efter att hon hade kollar runt i rummet och insåg att hon inte var där.
”De är slut.”
”Jaja, kan vi gå nu? Jag är hungrig?” klagade Niall, och vi alla brast ut i skratt.
”Vi ska gå och äta Niall!” skrattade jag, och reste mig upp från sängen för att göra mig redo så vi kunde gå ut.
Precis när vi skulle gå ut så kom Paul gåendes i hallen på väg mot rummet.
”Hej, jag letade just efter er.”
”Vad händer?”
”De är fullt med fans runt hela hotellet, ni får inte gå ut.”
”Men vi skulle ju precis gå och äta!” sa Niall surt.
”Jag är rädd att ni får hålla er på hotellet. De finns en restaurang här du vet.” skrattade Paul. Och Niall började springa mot hissen så fort han hörde ordet restaurang. Vi andra gick sakta efter.
I restaurangen var de nästan tomt, vilket var skönt då man slipper alla autografer och fans och sånt, inte för det, jag älskar att skriva autografer och ta kort, men jag vill gärna äta i fred. Dessutom så är de här den enda stunden vi får ledigt på hela veckan nästan. Eller vi skulle ju åka hem till London om 2 dagar, men ändå, innan dess gällde massa intervjuer.
Jag tog en av tallrikarna som stod uppstapplade och började lassa på med mat från buffen. Vilket jag såg att de andra också gjorde.
Vi satte oss sedan vid ett stort runt bord och började äta. De var jätteskönt att sitta såhär, och bara lyssna på vad alla snackade om, bara vara med de man älskar. Jag älskar det här.
Ett kapitel från Harrys point of view, tycks om de? Åsikter? Kommentera mina finaa.
Och innan någon säger något om de, Jag hatar INTE Taylor, jag har absolut inget imot henne, men hon passar bara inte in i novellen. Så INGET HAT!! ;)