Jag började trumma med fingrarna på bordet medans jag väntade. Jag var tidig, men jag började ändå tappa tålamodet. Jag kollade snabbt på den stora klockan som hängde på vägen, 5 i 12. Alltså skulle han vara här när som. Jag kollade mot ett av fönsterna, solens svaga strålar speglades mot rutan, man kunde se hur smutsig den var. Med tanke på att allting som var innanför speglades i glasskivan så var det svårt att se ut, men jag kan svära på att det var han som stod utanför. Han höll någon i handen. Jag kunde inte se vem, bara att det var någon tjej. Han gav henne en lång kyss innan han tryckte ner handtaget på dörren.

Glädjen av att se honom övergick i tårar som rann ner längs mina kinder. Noah var nu inne på cafeet, och han fick syn på mig. Hans sms om att vi behövde prata verkade allvarligt så jag hade skyndat mig hit, men nu förstod jag vad det gällde.

Jag försökte hålla tårarna inne, mina ögon sved, och helst av allt så skulle jag bara vilja kasta mig in hans famn, men de skulle jag självklart inte kunna göra. Han fick syn på mig och förstod att jag antagligen såg vad han hade gjort utanför.

Jag tog väskan som hängde på stolsryggen och hängde den över axeln. Stolen gnisslade mot golvet när jag hastigt reste mig från den. När jag mötte honom, så stannade jag för någon sekund, och jag kunde höra vad han. ”Snälla, låt mig förklara!”
”Du har inget att förklara!” jag ville egentligen bara slå till honom, men istället så lämnade jag honom där med de orden.

Efter att jag hade gått några meter så brast det. Jag kunde inte hålla tårarna inne, hur mycket jag än försökte så gick det inte.

När jag kom till parken, där det var lugnare än mitt inne i stan, så satte jag mig under ett av de stora träden med ryggen i mot stammen. Jag begravde ansiktet i händerna och lät tårarna rinna, nu när de hade börjat så skulle jag aldrig kunna sluta.

”Hey?!”  Den rösten. Jag visste direkt vem det var. Fast varför nu? Jag ville inte att han skulle se mig såhär. Men jag lyfte ansiktet ur mina händer i alla fall. Jag drog snabbt med händerna över ögonen, för att det inte skulle se så hemskt ut som det antagligen var. Jag var säkert svart i hela ansiktet på grund av mascaran.

Jag log mot honom, eller jag försökte. Han satte sig ner jämte mig, med blicken fäst på mig.

”Harry, du behöver inte sitta här. Jag klarar mig!” uppmanade jag, och försökte få min röst att återgå till normal, och inte så pipig och försvarslös som den antagligen gjorde just nu.
”Vad har hänt?” frågade han till slut, och kollade med sina underbara gröna ögon in i mina, bara det fick mig att må bättre.
”Äsch, inget..” jag ville inte sitta och snacka om mina problem med honom, eller egentligen ville jag det, men han kanske bara tycker att jag överdriver. Noah och jag var inte ens ett par. Tänk om han tycker att jag är för mycket.

”Klart att de är nånting, annars skulle du inte sitta här” sa han, fortfarande allvarlig. Okej, han får tycka vad han vill, sedan berättade jag allt om Noah, och jag väntade fortfarande på att han skulle säga något.

”Vilken idiot! Gabriella, du förtjänar någon mycket bättre än honom. Han är inte värd dig!”

”Mh, visst..” svarade jag och kollade ut i luften mot en av stigarna som fanns i parken där det gick nya par hela tiden, som höll handen. Kysste varandra på kinden…
Han la sin hand på min kind och vred mitt ansikte mot hans. Han försökte fånga min blick.
”Lyssna på mig, du är en underbar tjej, och förtjänar bättre. Okej?” jag nickade svagt mot honom, innan jag gav honom en stor kram.

”Tack!”
”För vadå?”
”Att du stannade”  
”När som. ”Han log mot mig, och hans gröna ögon blänkte. Det kändes ändå skönt att jag hade berättat för honom. Att han var den jag satt med nu. Att jag log. 

Det blev helt tyst, ingen sa något, det ända som hördes var folk längre bort som pratade, det lät som viskningar, och vinden som rasslade i de gula löven.

”Jag vet att detta kanske inte är rätt tillfälle, men..” Jag vände mig mot honom, vad var det han skulle säga? Han kanske tyckte att jag var överdriven. Attentionseeker. Jag mötte hans blick, hans ögon var rädda, ja rädda.

”Ja…?” frågade jag spänt, nyfiken, men ändå lite orolig, tänk om jag hade sagt något dumt. Han tog ett djupt andetag innan han öppnade munnen.
”Vill du gå ut med mig?” Han sa det ganska snabbt, hörde jag verkligen rätt? När jag insåg att jag faktiskt hade hört rätt, så kunde jag inte låta bli att le.

”Ja!”  

Här händer det lite ja. Förlåt för dålig uppdatering, men som jag sagt tusen gånger innan, Jag ska bli bättre. Så vad tycks? Kommentera nu bejjbs! :)