Stole My Heart- Kapitel 12
2013-01-28 
”ZAAAAYYYN!” skrek jag när han omfamnade mig. Jag kramade honom länge, de va skönt att få göra det. Jag hade inte sett honom på jättelänge. Jag hade verkligen saknat honom.
Någon harklade sig bakom Zayns rygg, och jag insåg då att han inte hade kommit ensam. Så snabbt som jag släppt taget om Zayn så stelnade min kropp. Jag kunde inte röra mig. En stor klump bildades i halsen och jag började kallsvettas. Det här var ändå One Direction. Tänkt om de inte gillade mig. Fast Zayn gillar ju mig, I guess.
Jag släppte väggen med blicken, och Zayn flyttade lite på sig så att jag kunde se de andra.
”Zayn, om det inte vore för att du är med Perrie, så skulle man kunna tro att ni har nått på gång!” skrattade en av killarna som snart presenterade sig som Louis. Jag kände att kinderna hettade, och jag blev antagligen jätteröd, vilket bara gjorde det ännu mer awkward.
Louis som han hette, gick fram och kramade mig, och efter en stund, efter att chocken lagt sig, så kramade jag honom tillbaka. Sedan presenterade sig två av de andra killarna; Liam och Niall, och jag fick en kram av båda.
Jag började känna mig mer säker, och nervositet började släppa nästan direkt. De var lika snälla och lätta att prata med som Zayn.
Allting gick bra, ända till jag såg in i hans gröna ögon. Han som presenterade sig som Harry. När jag kom tillbaka till verkligheten, och insåg att jag fastnat med blicken i hans ögon, så tittade jag generat bort, och han skratta lågt. Harry kramade mig och sedan följde vi efter de andra in i köket.
När vi kom in i köket började alla killarna plocka upp massa saker ifrån kassarna de haft med sig. Såg ut som en massa godis, läsk, mm.
Ju längre jag hängde med dem desto mer avslappnade kände jag mig. Jag hade aldrig trott de. Eller jo, kanske, eller jag vet inte vad jag hade tänkt.
”Var står det skålar?” Frågade Louis, och jag öppnade skåpet som stod ovanför diskbänken, och tog fram 4 skålar till olika sorters onyttig mat. De hade med sig en film som vi bestämt av vi nu skulle titta på, så vi tog alla skålar och flaskor med in till vardagsrummet där tv:n fanns. Vi satte oss ner i soffan, och för de som inte fick plats, på golvet, medan Niall gick iväg för att hämta filmerna. Jag hamnade i ena änden av soffan, och Harry hamnade jämte mig. Varför vet jag inte, men jag kände mig nervös vid honom, men det kändes ändå bra. Nej, hur kunde jag tänka såhär, jag hade en pojkvän, som jag älskade mest av allt.
När Niall kom tillbaka så hade han 3 filmer med sig, men jag kunde inte tyda vilka det var.
”Så vilken film börjar vi med?”
”Det kan va bra att veta vilka filmer det är” påpekade jag, och han log mot mig.
”Nä, behöver ni veta de” sa han låtsads chockat innan han bläddrade bland filmerna och svarade. ”Snakes on a plane, Die Hard, eller” han försökte tyda vad den sista var för film. ”Love actually! Vilket jag antar det var Harry som valde..” sa han och gav Harry en bitchblick. Harry ryckte på axlarna och svarade ”Vad? Det är en bra film!”
”I alla fall, jag röstar på Snakes on a plane!” skrattade Zayn, och efter mycket om och men så blev det den.
Filmen hade börjat och jag drog upp benen som hängde över soffkanten och lade armarna om dem. Det kändes mycket tryggare så, feg som jag var.
Jag tog en av skålarna som stod på bordet, vilket verkade innehålla popcorn, och började sedan att koncentrera mig på filmen.
Några timmar senare, efter att filmen var slut, bestämde jag mig för att gå och kolla till Molly, och se om hon fortfarande låg och sov. När jag började närma mig den ljusa trädörren, som skiljde hallen från rummet, så började jag smyga, så att jag inte skulle väcka henne. Jag öppnade försiktigt dörren och mörkret i rummet fick mig att se dåligt innan ögonen vande sig vid hur mörkt det var. Jag tryckte på en knapp på mobilen för att lysa lite, men inte så mycket så att hon skulle vakna.
När jag kom fram till hennes säng så såg jag att hon låg och sov. Ansiktet var vänt ut mot mig, och hon rynkade pannan lite när det svaga ljuset från min mobil lös henne i ansiktet. Efter att jag i ungefär en minut betraktat min lillasyster som låg och sov. Så hjälplös. Så söt. Så stilla. Så bestämde jag mig för att gå därifrån så jag inte väckte henne.
Jag stängde dörren försiktigt efter mig när jag gick ut ifrån rummet och in i hallen, mot vardagsrummet. När jag kom in i vardagsrummet så chockades jag lite smått av synen. Det var ingen där. Hade alla gått? Jag kanske inbillade mig att de gillade mig? Men inte Zayn? Eller? Jag kände mig nästan lite besviken, eller ledsen när jag satte mig ner i soffan.
Jag drog upp benen så högt jag kunde, och stirrade på tv skärmen. Men vänta lite. De hade ju lämnat filmerna och allt godis. Så mycket kunde de väll ändå inte ogilla mig. Den besvikna känslan övergick till fundersam. Vart hade de tagit vägen igentligen.
När jag satt som mest och funderade så kände jag någon som långsamt andades bakom mig. Djupa lugna andetag. Jag stelnade till. Jag kunde inte röra en millimeter av min kropp. Va fan? Något rörde vid min axlar, och jag blev om möjligt räddaren än förut. En svag röst viskade in i mitt öra ”Bu!” Chockade som jag var så skrek jag till. Högt. Riktigt högt. När jag insåg vem det var så släppte skräcken som frysit min kropp.
Flera skratt hördes, och alla kom fram från sina gömställen.
”Du skulle se ditt face! Priceless!!” skrattade Harry som hade stått bakom mig.
”Ha-Ha!” sa jag sarkastiskt. ”Jag är lättskrämd” sa jag tyst och högre skratt hördes. Jag vred på huvudet mot Harry. Hans blick mötte min, jag fastnade i hans gröna ögon, och han gav mig det största, vackraste leendet jag någonsin sett.
Här är kapitel 12. någon som gissade på att det var killarna? ;) Ajja, iaf, fortsätt kommentera! :) Eller, kommentera nu gguuuys! Nästa kapitel dyker nog upp någon gång i veckan. Glöm inte kommentera nu. ;)
- My.xx
Stole My Heart- Kapitel 11
Jag la upp fötterna på bordet framför mig och tog mackan som låg på bordet i den ena handen och fjärrkontrollen i den andra. Jag tryckte på knappen och det plippade mellan kanalerna. Inget intressant dock. Jag gav upp och efter mycket om och men så bestämde jag mig för att det var värt att resa mig från soffan och hämta min dator.
Jag hade tänkt sätta på en film men fastnade i stället framför twitter. Inget roligt igentligen, satt ändå som fastklistrad framför skärmen. Jag tryckte på ”ny tweet” och skrev: ”Twitter is seriously destroying my social life”
När jag hade tänkt lite så raderade jag snabbt tweeten, någon av ”bitcharna” skulle kanske se det, och sedan skriva någon dryg kommentar. Egentligen, är de konstigt att jag brydde mig om dom. Jag är så mycket bättre än så. Men vad skulle de tjäna till att bråka? Dom skulle ändå vinna. Jag ville inte precis ha det värre än det är.
Datan gjorde ett plingande ljud och efter ett tag insåg jag att det var ett direktmeddelande. Lite nyfiket så öppnade jag meddelenadet och insåg snabbt att det var från Zayn.
”Hey babe! Hur mår du? Förlåt att jag inte har hört av mig, men vi har haft fullt upp. Men jag och killarna är lediga ikväll. Lust att hänga på filmkväll hemma hos mig?” Jag funderade lite innan jag svarade. Strecket som blinkade på datorn var irriterande och visade att jag skulle skriva något. De var inte de att jag inte ville, för det ville jag, mer än något annat, men jag visste inte om jag vågade. Jag hade knappt något självförtroende. Alltså, hur skulle jag klara av att träffa 4 nya killar? Tänk om dom inte alls tyckte om mig. Men jaja, jag har ju inget bättre för mig, så..
”Visst, vilken tid? Förresten du…?” Ett svar trillade snabbt in, och jag log när jag läste igenom det. Att han blev orolig så fort jag skrev något så litet som det.
”Vad?! Har det hänt nått?”
”Neej…. Jag ville bara säga att jag älskar dig så jävla mycket!”
”Haha, du gjorde mig orolig där ett tag… Men jag älskar dig med! Och vi ska ses vid 6. Xx” Okej, ikväll gällde det. Jag skulle träffa de andra killarna. Men usch, dom kanske inte alls gillar mig? Eller, nej jag måste sluta tänka så.
Mamma kom utsläntrande från sovrummet. Med mobilen och nycklarna i högst hugg. Ja, stressade var vad hon var.
”Vart ska du? Du skulle väll vara ledig idag?” frågade jag med blicken fäst på tv:n.
”Nej, eller jo. Eller jag måste gå. Passar du Molly?” hon sprang fram och pussade mig på pannan, och innan jag hann svara så var hon ute ur lägenheten.
”Jo, men visst. Tack!” muttrade jag för mig själv.
Jag drog upp mobilen ur fickan för att skicka ett sms till Zayn om att jag inte kunde. Jag kände mig besviken. Jag hade faktiskt sett fram imot det. Men samtidigt var de som om något lättade från mitt bröst.
”Jag e ledsen, jag kan inte komma, mamma stack, och jag måste passa Molly. Vi får ses en annan dag typ..”
Det hade gått flera timmar, och jag var nästan lite orolig. Zayn hade aldrig svarat, tänk om han var sur. Eller ja… Jag kollade på klockan i mobilen för 40 gången den här minuten och klockan var fortfarande lika mycket. 18:16.
De plingade till på ytterdörren. Eller jag trodde först det var från tv:n. Så jag ignorerade det. Men sedan upprepades det, och det knackade. Chockat gick jag fram till dörren för att se vem som stod där. Jag gick med lätta steg fram till dörren. Vem skulle komma nu? Mamma har ju en egen nyckel. För att försäkra mig om att det inte var någon typ seriemördare, så kollade jag igenom det lilla hålet som fanns på dörren. Jag kunde inte låta bli att le när jag såg vem det var.
Jag slog snabbt upp dörren och hans armar hamnade snabbt runt mig och jag överrumplades av honom, fortfarande leendes.
Nu så. Förlåt för väntan! Men nu är det här. Ni får dock klara er utan bilder, orkar inte leta upp några. haha. Så vad tycker ni? Feedback? Vem är de som kommer? Haha.
Om ni kommenterar bra kanske de kommer ett till kapitel imon..? :) Ajja. Haha. Btw, ska bli bättre på att uppdatera nu, men ja. Haha. God Natt! :)
Hejj igen!!
Jag vet att uppdateringen har vart pissdålig nu!
De e så att jag har vart utomlands, en liten del till varför, men de ska bli bättre nu! Måste skärpa mejj!
Men jag LOVAR ett kapitel innan söndag, annars är jag skyldig er en tjänst. Haha.
Kanske inte kommer imon eller så, för jag har högvis med läxor, men ja, håll utkik. De kommer.
Btw: ni får bli bättre på att kommentera? Haha. :)
- My.xx
Förlåååt!!
Okejj, jag har vart jäääääättedålig på att uppdatera, och jag e ledsen för de. Men skolan har precis börjar och en massa saker, men jahaja försöka skriva ihop att kapitel ikv, håll ut. Ni e bäst!!
Förresten när vi ändå väntar kan ni ju passa på att komentera gamla kapitlet? Haha. // My
Stole My Heart- Kapitel 10
De hade gått flera dagar sen ”dejten” kanske, till och med en vecka. Det var det enda jag hade tänkt på. De enda som hade fått mig att le. De enda som fått mig att vela fortsätta kämpa.
Jag steg ut i kylan och drog jackan tätar om min kropp för att försöka hålla kylan ute. Det var i slutet av november nu, och bara några veckor kvar av skolan. Vilket också betydde, extra mycket plugg. Fast det gjorde inte mig så mycket egentligen, jag hade aldrig haft mycket i mot skolan.
Eftersom jag hade gått så kunde jag nu skymta en stor byggnad, byggd i rött tegel. Vilket var, min skola.
Väll vid skåpet så tog jag fram böckerna som jag skulle behöva inför nästa lektion, vilket var Matte och Engelska. Jag försökte samtidigt som jag tog mig till lektionen förbli osedd, den senaste veckan hade bara blivit värre. Jasmine och Maddison låtsades inte om mig. Eller jo, om dom ville något. Dom hade mest hängt runt de så kallade ”populära” tjejerna. De gjorde mig inte jättemycket egentligen, eller visst klart man inte tycker om att vara ensam.
Jag började gå uppför trappan som ledde upp till engelskaklassrummen. När man kommit uppför trapporna löd bara en lång, tråkig korridor, med några ynka fönster. Vilket gjorde det väldigt mörkt, och man kände sig instängd, men om man hade gått här så länge som jag gjort nu, så har man vant sig vid det.
När jag kom fram till den röda dörren som skiljde klassrummet från resten av korridorren så sträckte någon av tjejerna som satt på golvet ut ett av sina ben, vilket gjorde att jag ramlade över det och mina böcker flög överallt runt om mig.
”Åh förlåt, men du får faktiskt se upp vart du går!” sa tjejen snäsigt, och dom som sett det skrattade åt de som precis hade hänt, eller kanske inte det som hade hänt, mer åt mig. Egentligen ville jag bara börja gråta, men jag visste att de inte skulle lösa nånting. De skulle antagligen bara bli värre. Det var bara att stå ut. Det var bara vårterminen kvar. Jag klarar detta. En välbekant röst hördes bortifrån andra änden av korridorren, och vi ställde oss automatiskt i ett led bakom dörren.
Historialektionen var äntligen slut, precis som denna dagen. Jag småsprang bort till skåpet för att slippa utstå ännu mera dryga kommentarer. Jag fattar inte hur de kunde bli såhär. Jag gick bokstavligt talat från botten till toppen.
Jag klev in genom dörren till lägenheten och la märke till tystnaden. När jag kom in köket förstod jag varför. ”Hej gumman. Jag är ledsen men jag var tvungen att fixa en grej.. på jobbet. Din lillasyster är hos Markus. Puss och kram – Mamma” Jag var trött på dessa lappar, jag vet inte hur många gånger detta har hänt. Jag var trött på att mamma aldrig fanns där, jag var trött på skolan. Jag var trött på allt.
Jag bestämde mig för att gå ut, så jag gick ut i hallen och snörade på mig mina skor igen, och tog jackan i handen, och gick ut.
Jag drog med handen i det fuktiga gräset, och tittade upp mot himmelen, den som i morse hade varit blå, hade nu blivit täckt av mörka moln. Regndroppar började sakta falla, och det kittlades när en landade på min näsa. Men jag tänker inte gå. Det spelar ingen roll vad som händer.
Lamporna från ett tåg syntes och det närmade sig snabbt. Mitt hår fläktade åt alla håll när det åkte förbi på rälsen bara någon meter ifrån mig. Jag kollade fascinerat efter det när de försvann längre och längre bort från mig.
Det hade nu börjat regna, och jag var dyngsur. Men nu var jag redan blöt så de spelade ingen roll om jag stannade en liten stund till. Det här var stället där jag verkligen kunde tänka. Hur konstigt de en lät, bort från allt, bort från civilisationen.
Steg hördes och dom närmade sig mig, men jag brydde mig inte om att vända mig om för att se vem det var. De var säkert ännu än främling som inte brydde sig ett dugg om varför jag satt här. Men så var det inte.
”Gabriella?!” rösten fick mig att rycka till, det var inte den jag hade väntat mig som skulle stå där med ett paraply i handen. När jag vred huvudet bakåt så såg jag det välbekanta ansiktet. Det var Zayn. Den om någon som jag skulle kunna tänka mig att prata med.
Han gick sakta fram mot mig, och jag vred tillbaka huvudet och stirrade på järnvägen. Vi hade fortsatt prata och setts efter den dagen vi sågs i cafeet. Han hade blivit som en bror för mig. Jag hade berättat allt för honom, eller nästan allt. Jag hade aldrig berättat varför vi flyttat till England, alltså aldrig berättat om min pappa. Konstigt nog, så hade han aldrig frågat heller.
Han satte sig ner jämte mig i det nu dyngsura gräset, och jag drog upp knäna och la armarna om dom då jag började frysa på grund av de kalla vattnet som föll över mig.
Hans blick var riktad mot mig, ville antagligen ha en förklaring. Jag visste hur han var. Han tänkte inte gå förens han fick en.
”Varför sitter du här ensam, i regnet?” han bröt tystnaden, orkade väll antagligen inte vänta på att jag skulle börja förklara.
”Jag tänker..” sa jag tyst. Utan förvarning så la han armarna om mig och kramade om mig. Utan att säga nånting. Då brast det för mig. Jag kunde inte hålla tårarna inne längre. All smärta från de senaste veckorna. Ingen sa något.
”Förlåt, jag förstör dina kläder..” sa jag efter en stund för att försöka förbättra stämningen. Han log snabbt mot mig innan han svarade.
”De är okej, oroa dig inte över det. De jag oroar mig över är varför du sitter här, ensam” han tänkte verkligen inte släppa det här. Jag var inte van vid att ha någon som verkligen brydde sig runt mig. De kändes skönt. Jag visste att han verkligen fanns där för mig dag och natt. Och jag började berätta om min dag i skolan, lappen från mamma, mina känslor. Och hela tiden satt han där och lyssnade, och brydde sig. Det var allt jag velat ha. De var allt jag behövde.
Kapitel 10. Kanske lite annorlunda. Men ÅSIKTER? :)
Stole My Heart- Kapitel 9
Ljudet från min mobil som tydde på att någon försökte få tag på mig väckte mig. Jag tog upp mobilen och försökte tyda det som stod på skärmen, då mina ögon inte var vana vid ljuset ännu. När jag kunde tyda det som stod insåg jag att de var 1 missade samtal från Noah, och 6 sms. De fick mig att börja tänka och inse vad klockan var. SHIT! Jag skulle träffat honom för en timme sen.
Jag hoppade ur sängen och drog med fingret över skärmen på telefonen för att den skulle ringa tillbaka. Jag la telefonen mot min axel och gick mot min garderob för att bestämma mig för något att ta på mig.
När jag hörde hans röst i andra änden, blev hela jag varm och jag lugnade ner mig.
”Förlåt förlåt förlåt… jag försov mig!” började jag medan han bara skrattade i andra änden. Hans skratt var som ljuv sång från änglar, de gick stötar nere ifrån magen, bak i ryggen, genom hela kroppen när jag hörde hans röst. Efter många skype-samtal så visste jag nu både hur han såg ut, och hur hans röst lät. Detta var inte första gången jag pratade med honom.
Hans röst upprepade mitt namn flertal gånger och de fick mig att vakna upp ur min ”dröm”
”Hey, Gabby, är du där?”
”Förlåt..” mumlade jag.
”De är lugnt.”
”Ge mig fem minuter, jag är snart där.” Han skrattade igen, sedan löd tonen av att han avslutat samtalet, och jag återvände till verkligheten.
När jag stod utanför biosalongen sökte jag med blicken efter honom, men jag kunde inte se honom. Tillslut kunde jag skymta honom bland allt folk och jag gick snabbt fram till honom. Hans leende som mötte mig när jag kom gåendes gick inte att beskriva med ord hur vackert de var. De var som att allt stannade. De var bara han där.
”Hej!” sa jag ynkligt och gick fram för att krama honom. Detta var första gången jag träffade honom i verkligheten, och efter veckor av sms, telefonsamtal, och skypesamtal, så kändes det skönt att få se honom på riktigt. Att få röra vid honom. Att få se att han faktiskt fanns, att jag inte bara drömt allting. Jag andades in hans doft, hans ljuvliga i doft, jag hade kunnat göra de, hela dagen faktiskt, men de skulle bli lite awkward, så jag släppte greppet om honom, och såg in i hans vackra, blåa ögon. Min blick stannade i hans, de var som om jag inte kunde släppa den.
Han harklade sig och jag insåg att jag borde komma tillbaka till verkligheten. Jorden anropar Gabriella.
”Så ska vi gå in?”
”Såklart..” mumlade jag lite generat.
Dejten, om man nu kan kalla det för de, hade gått grymt bra. Bara några minuter till skulle jag få njuta av denna dagen med honom. Vi stod utan för porten in till min lägenhet, jag skulle precis gå in genom dörren, när han la sina handflator om mina kinder, och kysste mig. Allting stannade, all nervositet som jag hade haft när jag först hade sett honom tidigare idag kom tillbaka och hela jag pirrade av lycka. De här va underbart.
Hans läppar kom längre och längre ifrån mina, och jag kramade honom, hårdare än innan, innan jag skulle försvinna in genom dörren. Drog in ett sista andetag i hans närhet. Jag släppte motvilligt honom och drog mig närmare dörren, med ett leende på läpparna, som antagligen skulle finnas kvar lång tid framöver.
”Hejdå!” sa han tyst, pussade mig på kinden innan han vände sig om och gick bort mot vägen, och jag gjorde likadant och gick in genom dörren.
”Heej! Vart har du varit?” var de första jag hörde när jag klev in i hallen. Visst fan, jag sa aldrig till mamma att jag gick ut.
”Förlåt, jag glömde säga till, jag har vart ute med en… kompis.” sa jag och försökte verka diskret.
”Hm, visst…” sa mamma fundersamt efter att hon hade granskat mitt ansikte.
”En kompis, visst. Jag må vara gammal men inte dum gumman.” Jag skrattade åt hennes kommentar, och in kom en springandes Molly och kastade sig i min famn.
”Heeeej Gabbiii!” skrattade hon när jag lyfte upp henne och slängde med henne i luften.
”Heej Molly!” härmade jag henne och pussade henne på näsan. Hon skrattade mot mig, och det var de enda som faktiskt kunde göra den här dagen om möjligtvis bättre.
”Jag älskar er så jävla mycket!” trallade jag, och med en förvånad blick från mamma lämnade jag köket och försvann in i mitt rum, för att göra mig i ordning för natten.
Bästa dagen på länge.
Ojojoj, nu börjar de hända lite grejer. Hur kommer de här gå? Kommentara nu bejjbs, jag vet att ni kan. Skulle gärna vilja ha lite respons. :) Ajja, de kommer komma mera drama framöver, nu är det mycket nya personer och sånt, de kanske är lite rörigt, men de kommer att bli bättre sen. Promise. Och glöm nu inte kommentara. ;)
Stole My Heart- Kapitel 8
Jag plockade upp ännu en kaffekopp och placerade den på den redan fulla brickan. Jag bar upp den på min arm och blåste irriterat bort ett hårstrå som envisades med att lägga sig framför mina ögon.
”Jävla hår” svor jag tyst och satte ner brickan för att kunna knyta om bandanan som höll uppe mitt lila hår. Jag passade på att rätta till mitt förkläde innan jag ännu en gång bar upp brickan och började gå emot köket för att kunna lämna av all disk. Klantig som jag är så lyckades jag lägga fällerben för mig själv och snart så låg jag på golvet, omringad av krossade koppar, och svor tyst för mig själv.
”Shit, är du okej?” hörde jag en orolig röst säga och jag öppnade sakta ögonen medan jag nickade.
”Inget brutet” sa jag och gjorde ett försök till att sätta mig upp- En otrolig smärta sköts upp igenom min arm och snart låg jag på golvet igen.
”Tror jag inte i alla fall” la jag snabbt till och kisade upp emot killen som stod lutad över mig.
”Här, jag hjälper dig upp” sa han och erbjöd mig hans hand som hjälp upp. Jag la min hand i hans och han drog upp mig på fötterna igen.
”Wow, där. Hur mår du?” frågade han oroligt och jag ryckte på axlarna,
”Mitt huvud bultar” sa jag och han ledde mig snabbt till ett utav de många borden. Han drog ut en stol för mig att sätta mig på och det gjorde jag.
”Jag är Zayn” presenterade han sig och jag log emot honom.
”Jag vet vem du är” sa jag och blinkade.
”Men jag är Gabriella” svarade jag och han log.
”Amerikanare hör jag” han hade en smått retsam ton på rösten och jag lipade emot honom.
”Så du vet vem jag är alltså?” log han.
”Japp, jag menar. Vem vet inte?” svarade jag som om det var självklart.
”Inget fan?” frågade han och jag skakade på huvudet,
”Nope, sorry” sa jag och han skrattade.
”Tack Madison” sa jag och gav det ihop vikta förklädet till henne. Hon hade sagt åt mig att hon kunde ta över så att jag kunde gå hem och vila mig.
”Ingen fara, gå nu” manade hon och jag gjorde som hon sa. Lyckligtvis så var vägen hem till mig inte för lång så jag behövde inte genomlida den hemska huvudvärken för länge.
Dock så var den lång nog för mig att kunna fundera närmare på Zayn. Till skillnad från alla andra så hade jag inte känt mig varken blyg eller rädd för att han skulle döma mig. Jag hade känt mig som den Gabriella jag varit förut och jag älskade det. Men det skrämde mig, mycket, att någon jag inte ens kände kunde locka fram det hos mig. Jag visste inte riktigt hur jag skulle reagera så jag flydde. Jag hade nästan direkt lämnat honom och flytt in i mitt lilla skal. Patetiskt, jag vet.
Han hade dock lämnat sitt nummer till mig, så jag antar att jag inte ”skrämt” bort honom.
Telefonen hånade mig där den låg framför mig på sängen, den liksom kallade på mig och bad mig att höra av mig till Zayn, fast den visste att jag inte vågade. Den visste att jag var för feg, och för rädd, för att göra något utöver det vanliga. Jävla självkänsla. Jävla ej existerande självkänsla.
Jag tog ett djupt andetag och slängde mig fram till telefonen för att klicka på skicka. Meddelandet hade skrivits för timmar sedan men inte förens nu hade jag funnit modet för att skicka det. Och nu var det försent för att ångra sig. Jag kollade ner på meddelandet och suckade. Komplicerade skit.
Till Zayn;
”Hej Zayn, det är Gabriella. Från cafeet, tänkte det skulle vara relativt smart om du fick mitt nummer också! ;)”
Snart vibrerade min telefon till och jag satte andan i halsen medan jag klickade fram meddelandet.
Från Zayn;
”Hej där Gabriella, jo. Det underlättar om jag någonsin skulle vilja få tag på dig ;)”
Jag garvade åt honom och kände lättnaden sprida sig inom mig. Vad hade jag att vara orolig över?
Till Zayn;
”Såpass, vad har du för dig då?”
Från Zayn;
”Hänger med några vänner, du själv?”
Till Zayn;
”Precis samma som varje dag. Inte ett skit”
Suckandes slängde jag telefonen på sängen och började gå ner, för den knarriga trappan, med tunga och motvilliga steg.
”Gabriella kom ner hit nu” ropade mamma precis när min fot landat på golvet under trappan.
”Jag är nere” ropade jag tillbaka och svängde in i köket där mina steg tog ett abrupt stopp.
”Hello there Gabriella” hälsade Markus och log, fan.