De senaste dagarna så hade jag inte kunnat tänka klart, hade Harry Styles bjudit ut mig? Harry Styles. Du hör ju hur galet det låter. Det hade bara gått 2 veckor sen det med Noah, men det kändes som om jag var över honom, eller så fort jag kom att tänka på Harry, så gjorde det de. Det var han som lös upp mina dagar.

Jag satt och dagdrömde med pennan lekandes i mitt långa hår, när jag plötsligt hörde Ms. Cross kalla mitt namn, flera gånger.

”Va, ja?” fnitter spreds runt i klassrummet, hon tittade surt på mig genom sina runda glasögon innan hon fortsatte med uppropet. Hela tiden så skulle folk skoja och göra sig roliga inför klassen, jag ville bara gå fram till dom och slå till dom i ansiktet.

Jag trummade med pennspetsen i mot det blanka pappret där jag skulle fylla i svaren på mattetalen. Mitt huvud var helt rörigt.

Efter en seg timme så fick vi äntligen gå. Fast varje gång jag behövde krossa korridorerna så blev jag nervös, nervös för vad jag skulle möta på vägen mellan mitt skåp och klassrummen. Jag ville helst inte att någon skulle prata med mig. Jag drog luvan över mitt huvud och luffade mot skåpet för att ta fram grejerna för nästa lektion, vilket visade sig vara fysik. Jippie…

Väskan slog i mot mitt ben när jag gick hemåt. Jag var trött, hade ont i huvudet och ville bara sova, men jag visste att jag var tvungen att plugga inför proven imorgon. Men det var torsdag, alltid något, och på lördag skulle jag träffa Harry, vi skulle ha våran dejt. Jag undrar vad det var han hade tänkt att vi skulle göra, han hade inte velat avslöja något.

Vinden fläktade mig i ansiktet och jag rös på grund av kylan, och jag snabbade på stegen hem för att jag skulle kunna sätta mig under en varm filt, och dricka te. De märktes verkligen att hösten började övergå i vinter, vi var snart i slutet på november.

Det hade hunnit bli kolsvart trots att klockan inte var så mycket, och det hade precis regnat, det kändes i luften, skulle säkert börja regna snart igen. Det låg löv överallt på gatorna, som kom från de nu nakna träden. Lyktorna gav ifrån sig lite ljus i mörkret, men inte tillräckligt, inte för mig.  Jag snubblade på något som löven dolde och föll framåt.

Jag slog i samma handled som jag slog i för några veckor sen på cafeet, när jag så klumpigt hade ramlat med en bricka full av disk. Fast jag borde kanske inte klaga, det var ju så jag träffade Zayn, till att börja med.

Böckerna som jag hade haft i en hög i famnen flög åt alla håll och blev fuktiga på grund av den våta marken. Jag reste mig upp, och handleden värkte som jag vet inte vad. Den dunkande känslan fick mig okoncentrerad, jag är inte säker på om jag slog i huvudet, för handleden gjorde så ont att jag inte kunde känna något annat.

Jag drog fingrarna över pannan och ryckte till när jag nådde en punkt som gjorde himmelskt ont. Fingrarna blev fuktiga och jag höll dem i höjd med ögonen, det blödde. Äsch, det var säkert inget farligt.

Så gott jag kunde så försökte jag samla ihop alla böckerna och papperna som jag tappat, men det var svårt i det svaga ljuset som lyktan ovanför mig gav ifrån sig. När jag tillslut tagit upp allt från marken, vad jag kunde se i alla fall, hördes fotsteg längre upp på gatan. Det var säkert bara någon hundägare som hade bestämt sig för att ta en promenad.

Personen kom närmre och i det gula svaga skenet kunde jag urskilja att det var Noah?! Noah, jag ville absolut inte snacka med honom. Allting hade gått så bra utan honom. Jag skulle precis börja gå åt andra hållet, men han hade redan fått syn på mig.

Han gick dom få meterna fram till mig. Jag sa inget, jag hade inget att säga honom. Han var så nära mig så varje andetag han gjorde fläktade mig lätt i ansiktet och jag kunde känna doften av hans andedräkt. Mer och mer regn började komma och mitt hår var fuktigt. Han skulle precis öppna munnen men stängde den lika snabbt igen. Hans blick granskade mitt ansikte. Så illa kunde det ju ändå inte se ut?

”Vi behöver snacka.” sa han tillslut.
”Noah, jag har inget att säga dig, jag vet vi var inte ihop eller något, men att kyssa någon annan? Framför mig? Det är bara fel..” med de orden tänkte jag lämna honom men han fick snabbt tag i min arm, och vände mig mot honom igen.
”Snälla gå inte!” Jag drog åt mig armen, som han fortfarande höll i. Mitt huvud dunkade, värre än innan, jag kunde inte tänka, och min arm, jag ville bara skrika, jag orkade inte med detta.
”Du, kan vi inte ta det här en annan gång, jag känner inte för det just nu, mitt huvud dunkar som fan och ja…” Mina ögon stannade i hans, vi hade aldrig varit speciellt seriöst, men den blicken påminde mig ännu en gång om varför jag vart kär i honom. Känslorna som jag trodde var borta cirkulerade runt i min kropp. Jag ville inte detta, jag ville inte ha honom, men ändå stod jag här nu.

Hans ansikte närmade sig mitt, han lutade sig in för att kyssa mig.
”Sluta!” Jag backade från honom och med en nu förvånad blick iakttog han mig.
”Det här går inte, jag har gått vidare” Med de orden lät han mig lämna honom. Utan att säga något. Det var bäst såhär, och det visste jag.

Regnet som nu öste ner hade blött ner böckerna, mitt hår, allt. Jag skyndade på dom sista stegen hem. Fast om smärtan hade fått bestämma nu så hade jag bara satt mig ner här. Jag var trött, jag ville bara lägga mig ner och sova.

Men äntligen så kunde jag skymta porten upp till våran lägenhet.  Äntligen. 

Så de har tagit jättelång tid för detta kapitlet att komma, men nu så är det här. Så vad tycker ni? Om ni är duktiga på att kommentera så kommer det ett till kapitel till och med imorgon. 
Och återigen förlåt för dålig uppdatering! 

Jag började trumma med fingrarna på bordet medans jag väntade. Jag var tidig, men jag började ändå tappa tålamodet. Jag kollade snabbt på den stora klockan som hängde på vägen, 5 i 12. Alltså skulle han vara här när som. Jag kollade mot ett av fönsterna, solens svaga strålar speglades mot rutan, man kunde se hur smutsig den var. Med tanke på att allting som var innanför speglades i glasskivan så var det svårt att se ut, men jag kan svära på att det var han som stod utanför. Han höll någon i handen. Jag kunde inte se vem, bara att det var någon tjej. Han gav henne en lång kyss innan han tryckte ner handtaget på dörren.

Glädjen av att se honom övergick i tårar som rann ner längs mina kinder. Noah var nu inne på cafeet, och han fick syn på mig. Hans sms om att vi behövde prata verkade allvarligt så jag hade skyndat mig hit, men nu förstod jag vad det gällde.

Jag försökte hålla tårarna inne, mina ögon sved, och helst av allt så skulle jag bara vilja kasta mig in hans famn, men de skulle jag självklart inte kunna göra. Han fick syn på mig och förstod att jag antagligen såg vad han hade gjort utanför.

Jag tog väskan som hängde på stolsryggen och hängde den över axeln. Stolen gnisslade mot golvet när jag hastigt reste mig från den. När jag mötte honom, så stannade jag för någon sekund, och jag kunde höra vad han. ”Snälla, låt mig förklara!”
”Du har inget att förklara!” jag ville egentligen bara slå till honom, men istället så lämnade jag honom där med de orden.

Efter att jag hade gått några meter så brast det. Jag kunde inte hålla tårarna inne, hur mycket jag än försökte så gick det inte.

När jag kom till parken, där det var lugnare än mitt inne i stan, så satte jag mig under ett av de stora träden med ryggen i mot stammen. Jag begravde ansiktet i händerna och lät tårarna rinna, nu när de hade börjat så skulle jag aldrig kunna sluta.

”Hey?!”  Den rösten. Jag visste direkt vem det var. Fast varför nu? Jag ville inte att han skulle se mig såhär. Men jag lyfte ansiktet ur mina händer i alla fall. Jag drog snabbt med händerna över ögonen, för att det inte skulle se så hemskt ut som det antagligen var. Jag var säkert svart i hela ansiktet på grund av mascaran.

Jag log mot honom, eller jag försökte. Han satte sig ner jämte mig, med blicken fäst på mig.

”Harry, du behöver inte sitta här. Jag klarar mig!” uppmanade jag, och försökte få min röst att återgå till normal, och inte så pipig och försvarslös som den antagligen gjorde just nu.
”Vad har hänt?” frågade han till slut, och kollade med sina underbara gröna ögon in i mina, bara det fick mig att må bättre.
”Äsch, inget..” jag ville inte sitta och snacka om mina problem med honom, eller egentligen ville jag det, men han kanske bara tycker att jag överdriver. Noah och jag var inte ens ett par. Tänk om han tycker att jag är för mycket.

”Klart att de är nånting, annars skulle du inte sitta här” sa han, fortfarande allvarlig. Okej, han får tycka vad han vill, sedan berättade jag allt om Noah, och jag väntade fortfarande på att han skulle säga något.

”Vilken idiot! Gabriella, du förtjänar någon mycket bättre än honom. Han är inte värd dig!”

”Mh, visst..” svarade jag och kollade ut i luften mot en av stigarna som fanns i parken där det gick nya par hela tiden, som höll handen. Kysste varandra på kinden…
Han la sin hand på min kind och vred mitt ansikte mot hans. Han försökte fånga min blick.
”Lyssna på mig, du är en underbar tjej, och förtjänar bättre. Okej?” jag nickade svagt mot honom, innan jag gav honom en stor kram.

”Tack!”
”För vadå?”
”Att du stannade”  
”När som. ”Han log mot mig, och hans gröna ögon blänkte. Det kändes ändå skönt att jag hade berättat för honom. Att han var den jag satt med nu. Att jag log. 

Det blev helt tyst, ingen sa något, det ända som hördes var folk längre bort som pratade, det lät som viskningar, och vinden som rasslade i de gula löven.

”Jag vet att detta kanske inte är rätt tillfälle, men..” Jag vände mig mot honom, vad var det han skulle säga? Han kanske tyckte att jag var överdriven. Attentionseeker. Jag mötte hans blick, hans ögon var rädda, ja rädda.

”Ja…?” frågade jag spänt, nyfiken, men ändå lite orolig, tänk om jag hade sagt något dumt. Han tog ett djupt andetag innan han öppnade munnen.
”Vill du gå ut med mig?” Han sa det ganska snabbt, hörde jag verkligen rätt? När jag insåg att jag faktiskt hade hört rätt, så kunde jag inte låta bli att le.

”Ja!”  

Här händer det lite ja. Förlåt för dålig uppdatering, men som jag sagt tusen gånger innan, Jag ska bli bättre. Så vad tycks? Kommentera nu bejjbs! :)