---

De välbekanta ljudet från skype ekade I rummet, och jag tryckte snabbt på den gröna luren. På skärmen visades nu min bror.

”Heeey lil sis!” sa han och log.
”Hi Nate!” log jag tillbaks. I skärmen syntes också Louise, hans flickvän.

”Heey babe!” Log hon mot mig.
”Hiii! I miss you!”
”I miss you too Sweetie. But I’ll see you soon, we’re coming to England around Christmas!”
“Yeeah, it’s gonna be amazing to meet you again.”
“Faan!” hon skrek något på svenska som jag inte hade någon aning om vad de betydde, sedan försvann hon springandes. Jag gav min bror en undrande blick.

”She’s trying to cook, but I think it’s gonna be pizza..” skrattade han.

“Sooo, how’s England?”
“Cold..” skrattade jag., och blickade ut mot fönstret där de första snöflingorna mjukt föll over London.
”Yeea.. Sweden isn’t any better.” suckade han.

”So when are you coming to England?”
“The 20^th, so soon!” svarade han och log mot kameran. Louise syntes kameran igen och hon satte sig in brors knä.

”What kind of pizza do you want?” mumlade hon. Lite skamsen över att hon hade bränt maten.
”The usual” log han och gav henne en mjuk kyss.
”I’m gonna go order, be right back!” sa hon och försvann ännu en gång ur kameran. Så fort hon hade gått så började jag asgarva, jag vet inte ens varför, för det var ju inte det minsta kul. Jag kunde inte sluta. Rätt som de var så låg jag på golvet med benen sprattlandes i luften.

Efter mitt anfall så ställde jag mig upp igen och satte mig på stolen, medan Nate kollade på mig som om jag vore en idiot eller nått.

”What?” frågade jag och tittade undrandes på honom. Han bara skakade på huvudet åt mig.

”Ehm, btw, have you talked anything to Jake?” frågade han och stämningen blev lite spänd. Sanningen var att jag inte hade pratat med honom alls. Jag hade försökt men han ringer aldrig tillbaka, jag har fått nått sms då och då där han säger att han fortfarande lever. Han tog nog det här med pappa värst av alla. Dom stog varandra närmre än jag och Nate gjorde, och han blev verkligen knäckt när han dog.

”Not really, I’ve got a few texts. He doesn’t answer when I’ve been calling. I’m actually kinda worried. I don’t want him to make a mistake. And his all on his own and everything. Or I know that he’s got Emily, but I still thinks he needs us, we’re his family.”

“Yeah, I know. I agree, but Emily is awesome, I think she can handle it, and if she needs help, she knows where to find us. I know that you’re worried, but she got this, okey? She is his family. If you feel unsure, call her. Okey? He’s gonna be okey. He will be alright.”

“Yeah.. I guess you’re right. But it’s just.. I miss him, I miss you, I miss dad. And when he doesn’t answer I get worried, cause I can’t handle to lose him. Mom can’t handle to lose him. But yeah, I will try to call him again, he says that he’s just been busy.” Tårarna brände bakom ögonlocken och fler och fler trängde sig fram och rann ner längs med mina kinder.

”It’ll be fine. Okey? I know that you worry and you’ve got all the rights to be worried, but it will be okey. And he will come to Christmas, so you will see him then.”
“Haha, yeah, mom won’t let me forget, that’s all she’s been talking about. “Aaaah, christmaspresents. They need places to sleep” and so on”
“Haha, yeah that sounds just like her, it’s gonna be great to meet her again. It’s so strange to live so far away from your family you know.”
“Yeeah..”

“So what do you want for christmaspresent?”
“I’ve always wanted a diamond..” sa jag och log. “A really big, fat diamond. Yeeah, that’s what I want.”

“In your dreams!” skrattade han.
”What do you mean? So I won’t get a diamond? I thought you loved me!”

“haha, very funny..”
“I should be an actress,  shouldn’t I?” han skrattade åt vad jag sa.

”Ouch.. You were serious?”
”Haha, very funny..”

“it is, isn’t it?”
“Our conversations is just really weird sometimes…” sa han fundersamt.
“I guess you could say that.” Skärmen på telefonen lös upp, och ett leende sken upp hela mitt ansikte när jag såg vems namn som stod på skärmen. Jag ville nästan börja hoppa, men de hade ju sett lite weird ut.. Jag öppnade snapchat, och bilden som Harry hade skickat.

Han stod och räckte ut tungan och texten som löd under var ”Babe! I miss you lots..can’t wait to see you.x” Jag kunde inte hindra skrattanfallet som kom. Men samtidigt så kunde jag inte känna mig lyckligare, jag blev helt varm inombords. Att han ens hade tänkt tanken att skicka något.

Jag återgick till nuet och fann en väldigt förvirrade bror på dataskärmen framför sig, och i knät hade han en lika förvirrad Louise. Jag kände hur kinderna hettade och det fick dom ju bara att bli mer nyfikna.

”Sdsbakbf, I tell you when you get here!”

---

Sååååpp, lite tråkigt kanske, men men. Here it is! :)

Jag såg ut genom den tonade rutan, och vi var framme vid flygplatsen. Klumpen i magen som fanns när vi åkte hade blivit större ju närmare vi kom. Jag ville inte att Harry skulle åka, inte nån av dom. Men eftersom att de är deras dröm och jag visste verkligen hur mycket detta betydde för dem allihop. De är ju bara 4 veckor.. jag skulle klara fyra veckor.

Jag tittade mot Harry och gav honom en ängslig blick innan vi alla klev ur bilen. Skrik hördes, och den klungan på runt 20 stycken fans kom imot oss.

Jag hamnade mitt i allt. Tjejer som knuffades runt om mig, de kändes som om syret tog slut. Jag fick panik. Jag var tvungen att ta mig ut därifrån. Jag snurrade ett varv runt, för några sekunder så vilade blicken i Harrys gröna ögon. Jag släppte blicken och såg mig om efter bästa stället att ta sig ut på. Jag vände mig om och trängde mig förbi de tre tjejerna som stod där.

”I’m sorry!” sa jag i syfte som en ursäkt för att jag trängde mig förbi tjejerna, men jag sa de så lågt så de var nog bara jag som hörde. Jag kände Harrys blick bränna i ryggen. Jag fortsatte att gå utan att vända mig om, stegen vända in mot flygplatsen. Jag kunde lika gärna vänta där inne.

Jag gick in på en av toaletterna som fanns på flygplatsen, och skådade i spegeln de våta ögonen, och den tår blandad med mascara som rann ner för min kind. Jag torkade bort den med hjälp utsidan på handen. Jag har alltid varit klaustrofobisk, så länge jag kan minnas. Jag klarar inte trånga utrymmen, så jag hade det nog bättre här inne, dessutom så vet fansen inte vem jag är och dom skulle kunna dra konstiga slutsatser, men nu hann dom väll knappast se oss tillsammans.

Jag sjönk ner längs med väggen på de kakellagda golvet. Andningen var fortfarande häftigare än vanligt men den hade lugnat sig lite. Få tårar rann längs med kinderna nu, men dom rann fortfarande. En lätt knackning hördes.

”Gabby?” Bara hans röst fick mig att rysa. Hur skulle jag klara mig utan honom. Jag drog snabbt med handflatan över kinden innan jag gick fram till dörren och låste upp. Jag klev ut och hans blick granskade mig nerifrån och upp.

”Are you okey?” frågade han oroligt.
”Yea, I’m fine. I’ve got claustrophobia, and all the fans, they just became to much.” Han drog in mig I sin famn, det kändes tryggt och jag hade kunnat stanna här för evigt.

”Harry, Gabby, are you coming?” ropade Louis som var några meter längre fram.

”Are you sure that’s you’re okey?” jag nickade häftigt mot honom för att försäkra honom om att allt var bra. Han log stort mot mig, och kysste mig mjukt i pannan innan vi började följa efter killarna som var ganska långt framför.

Okey, nu var det dags, vi skulle säga hejdå. Jag skulle se honom gå på ett plan och försvinna till ett annat land. Vilket i detta fall var Usa. Det var så långt bort.. Jag försökte intala mig att de bara var 4 veckor. Vadå bara? De är inte bara.. Dom skulle komma hem två dagar innan jul, så vi hinner ju knappt träffas innan han åker upp till sin familj för att fira jul.

Jag såg ut genom de stora fönstrerna som vette ut mot det stora flygplanet som dom snart skulle sätta sig på.

”It’s only for 4 weeks!” sa Harry och la sina armar runt mig, och jag vände mig om i hans famn.
”I know, I keep telling myself that.. I’ll miss you so much!” sa jag och lutade ansiktet in mot hans bröst för att kunna andas in hans doft för sista gången på 4 veckor. Eller egentligen var de ju inte så, för så sent som i morse så tog jag en av hans tröjor som jag antog att han ändå inte skulle sakna. Fast det är ju inte Harry. Jag kommer sakna honom så enormt mycket.

”I will miss you too! But we’ve got skype!”
”yeah.. I know.”

En av livvakterna som hade följt oss från bilen in hit kallade på killarna. Jag skyndade mig och kramade om dom allihopa. Sist kom jag till Harry.

”Do you promise to call when you get there?”
“You will probably be asleep”
“But send a text then. I just want to make sure you will get there safe. You know I want the whole you.” Flinade jag och han lutade sig in för att kyssa mig en sista gång innan han åkte.

”I promise!” svarade han och log. Han vände sig om började följa efter killarna. Han vände sig om tillbaka mot mig igen, sedan tog han de få stegen fram till mig.

”Gabby, I love you!” sa han innan han vände sig om igen och sprang efter killarna. Innan jag hann svara, och jag stod och log som ett fån, jag kunde inte sluta le.

Jag stod och såg efter dom tills jag inte kunde se dom mer. Jag vände mig om och började gå mot utgången där mamma hade lovat att hämta mig. När jag kom ut så kände jag direkt igen den röda bilen, och gick bort mot den.

”Heeey” log jag när jag klev in i bilen.
”Heeeeey!” sa mamma minst lika entusiastiskt. Och jag log ännu en gång mot henne.

”So what do you say about Mc.Donalds?” frågade hon, och just som hon frågade så hördes ett skrik I sätet bakom mig och jag vände mig om och såg att Molly satt där och skrattade åt mitt antagligen väldigt chockade ansikte.

”You scared me, you little monkey!” skrattade jag mot henne, och hon flinade mot mig.

”And that’s an yes!” sa jag och pekade med fingret mot mamma för att visa att de var mitt svar på hennes fråga. Mobilen vibrerade i fickan och jag lyckades snabbt fippla upp den.

Harry:
”I already miss you.”  

---

 

Okey, min uppdatering har vart sämst, och jag är verkligen jätteledsen!! Men nu är det häääär, och jag lovar att skärpa mig!!